Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51 I VÅRSTORMARNAS TID
Och det var då rysligt kallt. Men jag kan int
förstå, att kropparna och kaggarna int kom ut förrän
i dag, det var då underligt.
Kieppos, jo, han måst vi vårda hela tidin,
men vi hadd int att ge han dricka. Allting var borta.
Han var gammal, jo, och gubbin frös, så han int
kund ligg stilla, och kamratin och jag måst rulla
han och slå han för att hålla varmt, men han dog
i morse tidigt. Det är ju så bedröfligt, men Gud
har ju rädda lifvet, och då måst man väl vara glad
och arbet igen. Men hur är det med
Skinnar?
— Det är ingen fara med honom, sade en
gammal fiskare.
— Då får jag väl sofva igen, sade finnen inne
i skumrasket och satte ner kaffekoppen på golfvet.
— Jag är så trött.
Och så kurade han ner sig i sängen och drog
täcket öfver hufvut.
— Tocket elände! mumlade en gammal fiskare.
Ha’n gått rakt och förlora allt han ha och knappt
komme med lifvet ifrån. Jag säj väl det.
Tocket elände!
Gubbarna reste på sig och gingo tyst ut i
den ljumma majkvällen.
En bäck porlade, en orrtupp sjåsade på Sörön,
men från hafvet hördes intet ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
