Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57 LOTSARNA TA FÖRSTA BÅTEN FÖR ÅRET
lor stigit i pannan, och kroppen magrats och hukats,
och den kvinna, som nu sakta gick uppför de
brun-tjärade trapporna, var inte mer ung, kunde väl
knappast mer bli det
Att hon en sista gång blommat midt i vintern
hade orsakats af glädjen öfver några
svensk-amerikanares ankomst till hamnen. Men en natt, medan
flickorna sofvo, hade någon eller några varit inne
på lotsförmans gård och hissat en flagga på halfva
stången. Dagen därefter foro svensk-amerikanarna.
Hvem som gjort dådet, visste ingen.
Lotsförmansfamiljens vrede var stor, dess
förhållande till de öfriga hamnborna blef sämre än
förr. Flickorna stannade inne dagarna i ände,
bleknade, sörjde och längtade till sommarns styrmän
och kaptener och till herrskapsfolket från stån. Men
den i grågryningen sakta fladdrande sorgeflaggan
hade varit dem ett dåligt tecken, och den hade
lärt dem att djupare än förr hata de lågsinta,
afund-samma och illvilliga fiskrarna. Gammaljäntor
kallades de och kallade de sig; de hade siktat högt;
de hade kunnat få fordom någon af fiskarpojkarna
men ej brytt sig om dem; nu togo de väl Nicke,
om han ville, eller Pär-Erik, eller någon af de
andra — men nu ville ej de, om de velat förr.
Hilma hade svept sig i schalen och satt
hopkrupen mot väggen, men Fanny stod med tuben i
tittgluggen.
Nu, när de båda systrarna kommit upp till
vaktstugan och i den skymmande kvällen späjade
ut mot hafvet, samtalade de förtroligt om årens
ödelif härute i hafsbandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
