Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 LOTSARNA TA FÖRSTA BÅTEN FÖR ÅRET
Hilma kom från »rundstenen», där hon stått
på utkik mot slutet.
Då låg Fanny med tuben bredvid sig nedhukad
på flathällan väst om utkiken, och den sista
månglansen dallrade kyligt öfver den hopkrupna
kroppen. Hon låg stilla.
Hilma stannade och såg, hur den smutsröda
himlen arbetade sig upp allt längre från hafvets
bläckfärgade plan, och hon skakades plötsligt af
en rysning, ty nu var morgonköldens bittra timme
före soluppgång. Och hamnen låg som fallen
tillbaka i en evig död, med hvarje träd, hvarje buske,
hvarje grässtrå orörligt. Hon suckade omedvetet.
— Fanny! sade hon sakta.
Systern låg orörlig.
— Fanny, höre du!
Nu reste sig systern, och ögonen voro
förgråtna. Ansiktet syntes i den döda och
obarmhärtiga morgonluften magrare än någonsin med
röda flam-ärr efter schalen och smutsgrått blekt i
öfrigt.
Systrarna sågo på hvarandra.
— Du tyss jag är fäger än annars nu! — sade
Fanny.
Men utan att svara något gick Hilma, och
hennes steg förklungo mot berghällorna.
Systern hemma hade kokat kaffe, och hon satt
i hvit nattdräkt i sängen och drack med koppen
på knäet, när Fanny kom in. Hilma stod stödd mot
vedlåren, där en lampa utan kupa brann. Alla tre
systrarna voro allvarliga.
Fäger = vackrare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
