Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 STRÖMMINGEN STÅR PÅ GRUNDET!
des i stycken, de kommo öfver till vår ö, fortsatte
och försvunno bakom hafvets synlinje.
Hettan formade dis i horisonten — det
»eldade», på fiskarspråk — liknande stalaktithvalf,
vittrade kritberg med svag rosafärg, högar af giftas
på ett väldigt blått porslinsfat. Från dessa berg af
dis ute i den blå världen hän mot våra röda klippor
syntes i synvillan måsarna spänna sina hvita bågar,
och under deras skrin sjöng hafvet tungt och dåsigt.
Och åskan var ej fjärran, det kändes.
Men på slåttern gingo vi: Olga, Hanna,
gubben och jag. Gubben och jag med lien, flickorna
efter med räfsan. Det brann i ryggbastet, svetten
hade fuktat genom kläderna; mjölkvasslan var slut,
vattnet i kallkällan borta.
Såg jag upp, såg jag öfver sundets blåglitter
hamnens röda rad af bodar och kokhus, lotsarnas
ljusa gårdar, med rönn och hägg kring lotsförmans
täppor oppi stenbacken och högst det hvita kapellet
som en stor ko på idissling öfver stugor och föngs
med sin förgyllda hornknopp öfver grantopparna.
Vid bryggorna strömmingsbåtarna. I båtarna
fiskarflickor sjungande. I bosvalorna gummorna vid
karen, gälande blodlakaströmmingen. Och karlarna
litet här och hvar sysslande med allt: smide,
nätbindning, vedhuggning och annat godt och nyttigt
arbete.
Solen hade hunnit från Kvarngrunnan öfver
Askäret, öfver Maludden och Halsen, gick i zenit
öfver skogen och var på fall mot Fäbodsjöns bratta
bergvall.
Då hängde moster sin hvitaste söndagsunder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
