92 ETT SKÄRFISKARMAL Pärs hadde allrin trängt komma till mej och vära ovettin, jag hadde nog sagt at en själf, och jag tänkte säja: nu ha jag lånt tjvå fjärding strömming tå dej, Erik Pärs, du få igen nästa sommar, men — sade Per Gustaf och lyfte blicken från hamnfogden och fyrade rätt mot Erik Pärs, som nu var sla-kare, — äsch du vill, så kan vi ju be n' Sörrberg mäta till tjvå fjärding härhenen, så få du fäll rätt igen. Nan tjyf ha jag allrin vuri och är int heller och bli int heller, och äsch nån, som är henen nu, vill nämne mej tjyf, så vet'en då, hvem det var, som gjole mig till'et. Rösten hade blifvit sträfvare och orden långsammare, och ett par tårar droppade ner på kindernas gulbruna skinn och försvunno i skäggstubben. — Per Gusta har då alltin vuri en rejäl'en karl! sade någon. — Nog är det sant, sade en annan. — Och släpa och slite ha'n då. — Int ha'n då vuri nån lathund. — Han är då fischare från det han blef född. Så föllo orden. — Nu gett I gå eran väg, allihop, sade hamnfogden, för nu ska vi talas vid här i hamnrätten. Efter någon stund återkallades parterna, som hållit sig åtskils uppe på vedkasen, hvar och en omgifven af sin flock, men Per Gustafs flock var större. Hamnfogden läste från ett papper hamnrättens utslag, genom hvilket strandfiskaren Pet. Gustaf Asplund dömdes enligt 3 cap. 3 par. Kungl. Maj :ts förnyade hamnordning af 1771 att böta 10 daler