Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113 STORGRUNDSFISKARE
öfver med en vindkåre, höjde sig och försvann
som ett dis i himlen och sedan var allt lugnt.
Det började att gry. Sålunda: att plötsligt hade
mörkret lösts upp i blåaktigt sken, som kom
hafvet att likna en böljande hed med berg af nickel
och de djupaste dalarna af mörk sten; som hvita
blommor växte tufvis på bergen, men här och hvar
stack röd ljung och blå viola.
Stjärnorna blefvo trötta, nickade som tårade
ögon, hvilka lades igen ett efter ett, och molnen
togo hvarann i hand, pöste ut sig och sökte att
täcka himlen. Nere vid horisonten reste sig en bank
af gul bomull, som syntes vridas likt en kafvel.
Det gula luddade sig i öfverkanten och sände
dimmor öfver hafvet. Kantbåtens lantärna brann röd
af nattvaket och sorgmodigt och eländigt.
Då reste sig en man ombord, skakade af
kölden och ruskade på sig samt lät sitt vatten i hafvet.
— Hallå! ropade han.
Man vaknade i alla båtarna, halade upp
ankarlinan, knöt på sig vaxduksförkläna, och så bar det
till att ro upp.
Måsen kom nu sättande, gud vet hvarifrån, och
det hade blifvit som ett rödt sår i det gula vid
horisonten. Där bulnade solen fram, mulen, suddig
och omornad.
Båten längst ut blef allt tyngre. Det syntes
skimra öfver relingen. Mannen som halade, halade
så tungt.
— Ha du na, Johan? sade Abyggen.
— Tomsköt gå tyngst! svarade drängen och
Fiskare. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
