Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Sist var det nära kommet till slagsmål mellan
Gusta och Joel, när Gusta och Skräddar-Anders,
som dessutom var stämningsman och hade kungl,
papper på polismans ämbete i hamn, utan Joels
lof och ord börjat stena, men den gången var sprit
i hufvut på Erik-Erspojkarna, ungdomsårens korta
humör svallade upp i dem, och de togo noten helt
enkelt.
Skulle också Joel vara densamme, som ej
unnade sin köttsliga syster och hennes man, med
hvilken han dessutom vuxit upp, att låna noten för att
tjäna en slant?
Men denna gång vågade i alla fall inte
Erik-Erspojkarna gå och stena bara på Villes ord. Då
de hade gått fram och tillbaka i hamn och det
började bli regnskumt och de ändtligen hade fått
löfte af Ville Dahlbom, stodo de i hans led och
lutade sig mot en troa.
— Det var aldrin lönande tala vä’n! Han kom
inte att göra’t. Så sant ock. Han! Joel? Tänk
aldrin det. Aldrin i lefvande lifvet var det lönande.
Så oförborgadt bäg, som han är, sade
Skräddar-Anders och hamrade på troan.
— I kan ju pröfve. Det är int värre än att han
neka, sade gubben Dahlbom,.
— Han lef som en snöu, sade Gusta, och
dom-dere värre än prästen på predikstola. Han är jussom
där i krokbåten. Det rinn borturn; och han spöutte;
och han fräs; och han grassere; och faen så det
låt borturn!
Vä = med; Oförborgadt = oerhördt; Snöu =
djäfvul eller troll; Troa = stång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
