Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
notdrägten
de Joel och gick och ryckte föraktligt på axlarna.
Och försvann som en skugga i månskenet.
Men nu slamrade det nere i sjöboden, och
ett par fiskare kommo svängande in från
hamnvägen, gingo genom ljusskenet öfver gården och
ner till den skumma boden.
— Dom är här tå sanna, sade någon.
Allt flera kommo efter hand.
— Hit med lantärna, käring! ropade
Skräd-dar-Anders ur båten.
— Ha I fische rakt?
— Ja, hörre då! Vi ha int lämna en efter oss
åt Joel.
Joel var också i boden och sträckte nu plötsligt
upp hufvut öfver de andra.
— Då kan du fäll betala igen, hvad du är
skyldig, din armade kanalje! sade han högt.
— A, he dej å gåle, din fähund! skrek
Skräd-dar-Anders och hoppade upp ur båten, och ut kom
Joel, och alla skrattade, ty nu kunde man vänta att
få fiska, och i bakstammen lågo väl åtta pund
blanklax, och Skräddar-Anders flicka slog undan sitt
yf-viga hår ur pannan och klappade händer och
ropade:
— Tjänligt, Jösse! Tjänligt, Jösse! Det ska
du ha, för du är så bra lidlin.
I detta instämde man allmänt.
Jofel stod på sin bryggstubro i det drifhvita
månskenet och spottade och trätte och svor —
denna gång med sig själf.
— Löcka till! sade han och nickade. Löcka
till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
