Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151 jan ågrens giftermål
— Kant’ du tige nu, Jan! sade Simon.
— Nej, faen regna och bisätta! Ska I slåss,
pojkar? ropade Jan i fullt vildsinne och kastade
rocken af sig, men tog öfverbalansen och föll mot
relingen och fick båda armarna i sjön. Då blef
han lugn, rullade in sig i fållen och låg som en död
på flakan.
Pojkarna satte segel, och det bar ut genom
fjärden förbi sandstränderna, på hvilkas mörka
granar och gulnade löfträn eftermiddagssolen sken.
Luften var hög och genomskinlig, och det gick
blått utåt fjärdmynningen.
När man rundat en udde och passerat ett par
röda skärflasor, kom hafvet porslinsblått med
sväfvande måsar. Då kände sig pojkarna fria den
tungsam-het, som fastlandet lagt öfver dem. De tände piporna
och fingo fram flaskan igen, och med skumhvirflar
om sidorna och vågkammar om bogen gick det för
saxade segel hem emot ön, som låg långsträckt
och hög ute i horisonten.
— Ge mej en sup! bad Jan Ågren och sträckte
sig ur fällen.
Lina fick fatt i mjölkhämtarn och höll den
framför honom. Han såg på henne och rullade sig åter
i fällen utan att säga ett ord.
När man kom in mot hemlandet, reste han sig
ur fällen, och det lyste om hans ansikte och de
andras i den nedgående solen, som flöt blossande
och röd öfver bergen väster om vattnet.
— Vi gett ha na roligt, når vi kom hem till
hamna, sade han.
— Vi få fäll gå nor på bana! sade Erik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
