Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
Den, som då var borgmästare i stån, hette, uppges del. Björk
och skall ha varit en mycket fin och hygglig man men inte precis
någon örn.
Stån börjar brinna, han telegraferar upp Lill landshövdingen
i Härnösand, som då var Ryding, en rasande duktig karl, den
siste riktige landshövding vi haft i länet.1 Men han var inte
speciellt gynnad av naturen, vad utseende beträffar, och så hade
han ett utvecklat sinne för Bacchus, ett drag, vilket, som bekant,
inte var främmande för den tidens högre ämbetsmän, som sågo
Jerusalems tempel närmast i Hasselbacken, där de också firade
täta gudstjänster, med följd bl. a., att de i regel fingo, med tiden,
samma färg i ansiktet som de röda fårskinn, som de
tempelbärare satte på sig, vilka buro den heliga arken, för att skydda
sig mot innanmätets förgörande kraft — man liar ju i våra
tekniska dagar trott, att arkens innehåll var radium, men de svenska
1800-talsämbetsmännens innehåll torde bättre karakteriseras med
ordet: Konfonium, som var mycket omtyckt på den tiden, både
ordet och saken.
I samband med denna lilla karakteristik av bemälde
ämbetsmän bör inle heller förgätas, att en stark motsättning av gammalt
datum existerade mellan de statliga och de kommunala
ämbetsmännen, och den var på Rydings tid särskilt påfallande just i
Härnösand, som regerades för att inte säga ägdes av sin
myndige borgmästare, mångmillionären C. A. Fröberg, ett första
klassens original. Han ansåg sig först och främst utan synd,
vilket gjorde, att han aldrig kom i domkyrkans
högmässogudstjänst förrän syndabekännelsen var läst, och fann han då, alt
man satt sig på den plats, som under den stränga
"bänkläggningens" förgångna tider varit förbehållen stadens borgmäslare,
ställde han sig demonstrativt i gången just utanför den bänken.
Och blev stående där till högmässans slut.
Han kunde icke vistas i samma rum som länets hövding och
att bjuda dessa två matadorer till samma fest var olänkbart. Så
1 Skrivet 1939! Nu ha vi äntligen fått en bra hövding igen, i Arthur
Engberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
