Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
§ 2.
Kains land.
Denna hamn verkar på en gång fanlaslisk och hemsk. Det har
den alltid verkat på mig. Allt är prydligt och fint, och platsen
består av dockskåpssmå, pyntade hus, röda, nymålade, med vita
knutar, prydliga gardiner i fönstren, öskar ordentligt uppspetat
på brunnen, sump vid bryggan — men inte en människa! Inte
ens en katt!! Ingen kafferök. Bara seglande måsar och ilsket
skrikande tärnor.
Och så det rastlöst rullande metallgrå havet utanför, tom
evighet, så långt blicken når. Och sjåset av vågbrotten, dà de falla
ihop i bullerstensstranden, man tycker, man hör, hur stenblocken
rulla omkring och mullra nere på havsbottnen. Aldrig en sekunds
ro. Det är som alt malas i själva evighetens långsamma,
obönhörliga Purgatorie-kvarn mellan kvarnstenar, som äro fjärran
världar innerst inne i en själv.
Här mumlar forntid!
Namnet Kuggörarna har jag sett uppges vara av holländskt
ursprung. Ordstammen skulle vara densamma som i ordet "kogg’\
alltså namnet på en typ av holländsk segelskuta. Och man har
förklarat den holländska stammen i Kuggörarna med, att pä denna
kust skulle friser eller befolkningen i det nuvarande Holland —
ungefär — en gång i världen, före del svenska rikets tillkomst,
ha haft kolonier, handelsstationer, alldeles som de stora
kolonialmakterna i våra dar ha motsvarigheter t. ex. nere i Söderhavet.
Jag brukar för mig själv fantisera om de tiderna och om dem,
som ligga ännu längre tillbaka, då man kan tänka sig hela Sverige
som jungfrulig mark: bara skog och skog och skog och väldiga
älvar, kolsvarta, speglande, i mil efter mil, men så med ens
liksom vilda, stegrande sig och med brak och dån störtande i skum
över hällar och block och till sist mynnande ut i fjärdar, vilkas
majestät vi inte ens kunna föreställa oss.
Och sjöar av samma proportioner! Stilla, väldiga, likgiltiga,
oberörda. Och bäckar i oändlighet. Skogarna fulla av björnar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
