Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
för Norrlandskusten så ytterligt typiska fisklägena, och även
städerna äro med i hans galleri.
Numera har en del norrländska målare börjat framträda, som
slagit in på den linjen, och till dem hör just Bohm för Hudiksvalls
räkning, jag har sett flera bra saker av honom.
Men när jag tänker en trettio—trettiofem år tillbaka i tiden!
Aj, aj! Jag behöver bara tänka på t. ex. Oscar Lycke och Carl
Brandt.
Den förre var född i Sundsvall, fadern var skräddare och
flyttade senare över till Härnösand, där han arbetade hos Runeborg,
stans storskräddare vid sekelskiftet. Gubben Lycke var en god
yrkesman, jag minns, att han sydde mig en kostym år 1903, som jag var
mycket förtjust i. För resten var han ett original, en liten gubbe,
som snusade kraftigt och var lika kraftigt frispråkig, som
hantverkarna voro på den tiden.
Sonen var en suptupp och "konstnär" utå helsike, d. v. s. hög
och en speciellt Guds utvalde, följaktligen odräglig men icke desto
mindre i allt detta en duktig karl. Det var minsann ingen
sine-kur att klara existensen i Norrland på den tiden som "artist". Det
var ungefär samma förståelse för konst som i vilda västern! Jag
minns den första konstutställning jag såg i mitt liv. Det var Knut
Ekvall, som utställde i Konsistoriesalen i Härnösand: enorma
tavlor med fornnordiska motiv, tavlor från golv till tak, hela
härligheten i omålade ramar av grova stockar — det betydde en symbol
för urnordisk kraft, träet var billigt på den tiden, oljefärgen så
mycket dyrare! Så var det salongsinteriörer i Makarts stil, damer
stående i en dörröppning med tunga draperier, i sidenklänningar
med släp över halva rummet och svalkande sig i denna mundering
med solfjädrar, medan pompejanska vaser med påfågelsfjädrar
prydde atenienner, konsoler och pelare. Jag blev rädd. Solen sken
ute, det var en klar förhöstdag, jag gnodde ut och andades djupt.
Men sen grubblade jag länge på dessa tavlor, om de voro bra eller
inte, på den frågan fanns det ingen i skolan eller i stån, som kunde
ge svar. Man lutade åt den åsikten, att det måtte vara nånting ändå,
eftersom de voro så in i helsike stora. Och där stannade det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
