Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUDI KS VALL—ÖREGRUN D
261
Jag är dock måhända inte riktigt omdömesgill, då det gäller
poesi, jag har inte så vidare mycket intresse för den konstarten, i
synnerhet inte i den sliskiga och effeminerade form, den
numera utövas. Överhuvud är nog skönlitteratur som självändamål
rätt främmande för mig. Jag läste naturligtvis som ung en massa
både vers och prosa och trodde, att jag satte alltsammans högt,
men det var ett självbedrägeri. Jag läste pliktskyldigast Strindberg
och Heidenstam och Levertin och Fröding och Karlfeldt och allt
vad de heta, men jag måste, om jag vill vara fullt ärlig, säga, att
de aldrig betytt något verkligt för mig, och därför föllo de också
snart nog av mig, då jag började komma på allvar ut i livets
sjögång.
Det finns egentligen bara två svenska skalder, som på allvar
betytt något för mig, och det är Runeberg och Rydberg. De ha
gett mig känslornas värld och tankens och drömmens värld i den
högsta renhet och klarhet, mer behöver jag inte. Särskilt har
kanske Viktor Rydberg varit den inre rösten i mig, alltsen jag som
skolpojke lärde känna honom.
Saken är väl den, att jag stannat kvar i den svenska filosofien
från förra seklets början och mitt, jag har nog i stort sett min
förankring hos salig Boström och Geijer. Den förres
"Religionsfilosofi" och den senares "Föreläsningar över människans historia"
ha en gång under svåra inre tider för mig hjälpt mig på benen,
och jag brukar inte släppa en vän, som hjälpt mig.
Ja, gamle Boström, ja! Jag minns salig Hans Edfeldt i Uppsala,
"den siste boströmianen", när jag talar om Boström. Det var
under min korta Uppsalatid, jag skulle tro vid recentiorsfesten på
nationen. Där voro ståtliga gubbar som Hjärne, som kikade snett
och vint, och den alltid glade Axel Lundström, den kämpalike
Högbom m. fi. ooh så bland dem då Edfeldt, som närmast liknade en
gammal hedervärd hantverkare, kanske allra mest en skräddare
eller en barberare. För att inte säga hattmakare.
Så kommer han fram till mig med punschglaset i hand, det var
antagligen den förfärliga "Gefle"-punschen, som hade bara en god
egenskap: att den för alltid botade min smak för denna dryck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
