Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUDI KS VALL—ÖREGRUN D
275
Så kom jag slutligen till Hyde Park Corner, och hela den öppna
platsen skimrade av nationalflaggor: Englands, de olika engelska
besittningarnas, Frankrikes, de franska besittningarnas, alla de
allierades, ja, praktiskt taget alla nationalflaggor i världen utom
Centralmakternas. Även de neutralas voro alltså med. Jag såg den
danska, norska, nya, lysande dukar — men den svenska, var
välden? Saknades den?
Nej, där var den!
Jag såg bort, jag ville inte se den. Där hängde en våt trasa,
grå och smutsig, färgen var borta, endast en svensk kunde, med
bitterhet i själen, känna igen vår symbol.
Då svor jag i mitt hjärta, att, vad på mig ankom, skulle Sveriges
flagga aldrig mer så framträda inför världen.
Det var den största skam jag känt i mitt liv.
Det var alltså första gången.
Så andra gången.
Det var nere i Lejonbukten på väg till Genua med en av Svenska
Lloyds lastbåtar.
Vi hade haft det ökenhett under spanska sydkusten, men när vi
girade nordvart, och i synnerhet då vi kommo under de isiga
luftströmmarna uppifrån Alperna blev det slut på Medelhavets
"vin-blå" färg för att tala med Homeros ■— jag tittade för övrigt efter
och konstaterade just under spanska sydkusten i värmen, att där
var Medelhavets vatten klart Bourgognefärgat, så det var väl
Rourgogne, som gubben Homeros drack, fast han aldrig funnits,
liksom inte heller Kristus eller ens Napoleon, det är fr. o. m.
1800-talet bara professorer som finns, och det märks inte, det är bara
de obefintliga, som märkas — där uppe i de kalla vindarna blev
Medelhavet blågrönt som Östersjön.
Och just där hände det.
Det var ingenting märkvärdigt. Jag stod uppe på bryggan hos
skepparn, en alldeles osedvanligt sympatisk ung man, som
övertagit båten i Kiel, kapten Andersson. Han fick för övrigt ett
tragiskt slut. Det här var på hösten 1922, och han var stationerad på
Medelhavsrouten, där han allt framgent fortsatte, tills en vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
