Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241 DEN FÖRSTE ARFTAGAREN
något af det Lomarkska draget hos honom, fast
inte en linje bar vittne om det ursprunget. Allt
yttre var moderns, men allt inre tycktes vara af
den Lomarkska stämpeln.
När han nu betraktade stränderna, tänkte han
inte längre på kvinnan, han kalkylerade, farfaderns
härskarlust jäste i honom, och farfaderns ära
lämnade honom ingen ro.
Men gamle Olof Lomark hade alltid tänkt på
landskapet; landskapet var han, hans framgång var
dess framgång. Han gladde sig på denna breda,
alltomfattande bas.
Sonsonen däremot hade icke denna känsla för
landskapet. Hans barndomsvän Frans Geting hade
lyckats att visa honom, hur föga han hade att lita
på och vara fäst vid, och hans misstänksamhet i
öfrigt hade frätt bort känslan för detta land och
dess folk.
Det kommer ju i hvart lif den tidpunkten, då
yttervärlden upplöser sig såsom i dimmor, och
tvärs genom dessa dimmor tycker man sig spana
något fastare och mer pålitligt.
Det var den tidpunkten, som nu infallit för
Filip Lomark, allt var skuggor omkring honom,
hans tankar voro borta, han såg grumligt framför
sig, och han kände sig som en främling bland
människorna. Han kände sig bittert ensam, och han
kunde allt mindre och mindre fördra människor
omkring sig.
Därför njöt han af denna färd till skogarna,
han log hårdt, då han tänkte sig inspektörens
fruktan för honom, han gladde sig åt den respekt, som
16. — Herrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
