Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NEBO
279
Då borde jag väl blygas! utropade Matja
Claussen spontant, och Torsten Lomark smålog.
Det är sorgligt, att kvinnan aldrig kan
förnedras, så att människan dödas i henne, sade han.
Kan människan dödas hos mannen?
Jag vill hoppas det... sade han.
Efter en paus sade hon:
Du föraktar alltså icke mig?
Nej — tyvärr eller dessbättre!
Jag knäböjer för din intelligens, kastade hon
plötsligt om, det är med den jag vill ha ett barn —
Det blir nog kinkigt! sade han.
Men säg, vi älska hvarann — skall det, måste
det ta slut oss emellan? Kan vi icke en dag komma
att känna, att vi höra så fast tillsammans, att vi
måste gifta oss? frågade hon.
En sådan dag kan ju tänkas, sade han liknöjdt.
Jag tror på den. Och du skall tro på den,
också du! sade hon häftigt.
Hon klängde sig intill honom och smekte
honom och kysste honom och hviskade:
Om du älskar mig, så säg, att du tror!
Han dröjde, och hennes omfamning började
lossna; då tog han om henne och sade:
Jag måste också få tänka ett ögonblick — och
jag tror, Matja, jag tror verkligen, när jag tänkt
efter ett ögonblick.
Och medan hon bet honom i örat och på
halsen och öfverhöljde honom med kyssar, tittade
han med sina små kloka ögon upp mot den runda
himlakroppen, som i döden förvandlats till ett
clown-grin, hvilket egendomligt nog blifvit jordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
