Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CALIBAN
303
mekaniskt på fenorna, och timmarna förgå, och
solen skrider.
Så stodo nu arbetarna också som en flock
gäddor i den oroligt vajande tövinden, som var så
bländande röd mot skymningen, och mekaniskt
växlade de ord, men på deras stirrande ögon syntes,
att de tänkte ingenting.
Då just, i själfva skymningsinbrottet, kom
Frans Geting, gäspande, med händerna i
byxfickorna, och han gungade på stegen. Han hade
sofvit, och sömnen hade sopat bort de allra mest
tyngande tankarna, fällt dagg öfver hans själ,
förfriskat fantasien, stärkt viljan och själftilliten —
och framför allt: Frans Geting hade vaknat till den
röda äfventyrliga skymningsrodnan, då hela ådalen
var prålande och osann som en teaterscen. Mellan
röda och drömblå berg bredde sig isen i alla
färger som skimrande glas, och himlen lyste af en
glädtig eld, och midt på himlen rundade sig den
ljusa aftonstjärnan; mörkret förnams blott som en
dallring i rymden, alla konturer upplöstes, och
ingenting hade en fast konsistens. Något festligt
uppfyllde denna stund före mörkrets inbrott,
dagen spände sig till en sista afskedsfanfar, allt
glimmade, innan det skulle slockna, och människosjälen
vägde mellan fröjd och vemod och glömde allt för
sin djupaste längtan att liksom dagen få brista,
förgås och försvinna i mörker.
Denna oro och denna längtan uppfyllde också
Frans Geting och arbetarna på såghacken, och
då de ej mäktade klargöra, hvad det var, som så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
