Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min klocka. Ett Madridminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud skall veta att det inte var af skryt. Men det
är ju roligt att ha en vacker kedja och det är väl
meningen att visa den också. Och allting gick ju
så bra. Vi hade ströfvat genom hela Andalusien,
knuffat oss fram genom Malagas hamnslödder och
Granadas gitanoskvarter och stått inbakade bland
sevillanarna under semana santa, då det stjäls så
förskräckligt, men ingenting hade händt. Ja, det
förstås, jag kände någon gång ett napp i kedjan, men
då hade jag händelsevis alltid tummen i klockfickan.
En gång träffades mina fingrar och ett par
främmande där och togo upp klockan tillsammans. Åj,
hvad bofven blef flat. Han bad till och med
om ursäkt.
Min lycka gjorde mig öfvermodig. Jag kunde
aldrig trots min hustrus förmaningar förmå mig
att tjudra klockan så som spanjorerna själfva göra
det. De löda fast den vid kedjan och tråckla
kedjan ut och in och ut och in genom västen och
skjortan och fästa den med en krok i själfva
bröstet. Nej, min klocka satt lös och ledig. Och rätt
som det var glömde jag mig och stack ut med
magen, liksom om jag bjöd på förfriskningar.
Och så kommo vi till Madrid. En kväll hade
vi varit vid nordstationen med ett par bref. På
hemvägen började det regna. Nå, jag generar mig
inte för litet regnstänk, men min hustru hade en
hatt... Ja, vi kastade oss upp på en spårvagn.
Den var redan full. Min hustru kilade emellertid
in sig i en springa därinne, och jag pluggade fast
mig ute på plattformen. Det var omöjligt att röra
sig. Jag hade min brinnande cigarr i nacken på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
