Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett stockholmshus - Gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f
p
t
4
ETT STOCKHOLMSHUS. 109
italienaren vefvar fram de underbaraste toner, och
barnen lyssna med öppna munnar till slagdängan och
stirra med uppspärrade ögon på apan, som tar saken
lugnt och blinkar sömnigt och ogeneradt krafsar
efter inackorderingar.
Men i trapporna hörs ett brådstörtadt klampande,
då och då afbrutet af ett hasande och knakande läte,
som om
någon ökade farten genom att åka utför
en eller annan
ledstång, och ut på gården rusar
frälsningsskomakaren i uniformsmössa och purpur-
skjorta och bryter sig oemotståndligt genom den kring
italienaren slutna kretsen. Han har hört positivet
från sin lappverkstad där högt uppe
—
det är ju
hans egen älsklingsfrälsningsmelodi. Och ackom-
panjerad af positivet stämmer hans oskolade, men
höga tenor lidelsefullt upp:
»Jag vill aldrig, aldrig, aldrig till reträtten slå,
till reträtten slå,
till reträtten slå! . . . .»
Det är absolut slut med andakten. Barnens ång-
hvisslor stämma också in i den glada och segervissa
refrängen, medan deras fötter utföra en hvirflande
indiandans kring frälsningsskomakaren och italienaren
och apan, som vettskrämd af larmet, sliter i sin kedja.
Och från gårdens alla fönster regna kopparslantarna,
och italienaren samlar för sig och apan och frälsnings-
skomakaren för gud och arméen och måhända äfven
till litet becktråd åt sig själf. Och jag sitter uppe
i mitt fönster ungefär som på trejde öfre raden på
teatern och kikar ned på scenen djupt under mig.
Lifvet på en Stockholmsgård behöfver i själfva
verket inte vara så banalt, det beror alldeles på hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
