43 komster och stämmor vid grufvorna angående hushållningen, deras rätta brytning eller hvad eljest dem kunde vröra. AMed nyssberörda förordning förlorade de hittils varande gruftingen sin mest kännetecknande karakter, att tillika vara bolagsstämmor för de olika gruflagen. De nya »bergstingen» upptogos till hufvudsaklig del med rättegångsfrågor i bergsangelägenheter. Derjemte behandlades ärenden af mera allmän ekonomisk natur, rörande såväl hyttor som grufvor o. s. v. Bergmästarens och bergsfogdens hittils nästan obegränsade inflytande på de många gruflagens enskilda angelägenheter blef småningom jemförelsevis ganska ringa; »sexmans»-väldet vid grufvorna blef i stället så mycket större, tills detta i sin ordning, 100 år senare, undanträngdes. De forna gruftingen öfvergingo till »samtal» eller stämmor vid de särskilda grufvorna, och det var endast vid särdeles vigtiga tillfällen, då en besigtning var nödig eller ett derpå grundadt domslut behöfde göras, som bergmästaren sammankallade det ena eller andra gruflaget vid sjelfva grufvan. Det hammarting, som förut under en längre tidrymd, omkring 60 år, oafbrutet hållits vid Skärmarboda, för behandling af de inom norra delen af bergmästaredömet belägna brukens och dervid anstälda bruksfolkets tvistemål och angelägenheter, flyttades från och med år 1741 till Nora stad, en åtgärd, som onekligen för både domare och parter lände till fördel, i synnerhet som dessa hammarting stundom kunde pågå hela veckan och deröfver. Sedermera föreskrefs, genom k. bref 1806 10/6, att »det så kallade Nora hammarting» skulle upphöra och att de dervid förefallande rättegångs- och ekonomimålen skulle fördelas på de ordinarie bergstingen inom bergmästaredömet. Det skulle blifva allt för vidlyftigt att här uppräkna alla de af bergstingsrätten under Tuhnbergs tjenstetid »vidtagne och påbudne författningar» till befrämjande af ordning och skick inom bergshandteringens olika grenar. Nåägra må dock antydas. För tackjernsblåsningarna stadgades 1745 12/3 en särskild ordning, afseende ett närmare och bättre reglerande af hytteintressenternes inbördes rättigheter och skyldigheter. Denna stadga kompletterades 1748 7/2 med en annan, hvarigenom särskilda uppsyningsmän förordnades vid de olika hyttorna för att hafva tillsyn öfver rostbränningen — som ända till medlet af innevarande århundrade skedde i särskildt murade gropar — »ibärningen» i hyttan af malm och kol, samt öfver brukningen i allmänhet, och hvilka uppsyningsmän det äfven skulle åligga att hos vederbörande angifva »om någon emot ordning och hyttelagets bästa handlade». Hyttelagen förbjödos åfven 1741 20/9, vid 20 åaler smt vite, att antaga någon masmästare eller uppsättare från annat bergmästaredöme, så länge man icke kunde visa »brist på egne skicklige årbetare». Likartade stadgar, stundom kallade »unionsreglor», utfärdades jemväl för särskilda gruflag, hvari noga bestämdes de särskilda åligganden grufvans föreståndare, intressenter, fogdar och arbetare hade att iakttaga och fullgöra. Grufarbetarnes förhållanden voro i synnerhet föremål för många ordningsföreskrifter: »intet grufhjon fick, vid 10 daler smt vite, med sig på arbetet taga vaggebarn eller andre hvilka fordrade eftersyn»; vid samma vite var äfven förbjudet att antaga gruffogdens hustru till arbete i den grufva, »hvaruti mannen hade uppsigten»; enahanda vite var ock utsatt för det grufhjon, »som sjelfsvåldigt från arbetet uteblef eller derifrån bortgick innan årbetstimman upphörde». Man sökte äfven reglera arbets-