50 1 vunnit vår kärlek, väckt vår vördnad och stadgat gemensamt förtroende, vil skilja herr bergmästaren ifrån oss och bergslagen.» Denna skilsmessans dag koni verkligen sent: ty fullt ett halft århundrade var han innehafvar af sin tjenst, ett förhållande som redan i och för sig nästan saknar sit motstycke. När då härtill kommer, att Samuel Troilius derjemte var e den värdigaste arfvinge till de »ärestoder af skicklighet, kunskaper odh rättvisa», som hans företrädare Tuhnberg och Bergensköld förstått att res sig sjelfva »i samtida underhafvandes hjertan och efterkommandes tacksamma minne», så torde man i möjligaste korthet hafva karakteriserat avten och beskaffenheten af den nitiska, pligttrogna och oförtrutna verksamhet han i sitt kall utöfvade. Hans inflytande på ortens och bergslagens angelägenheter var otkså synnerligen stort — under ett drygt skede af sin tjenstetid var det så godt som enväldigt — och den fördomsfri granskaren måste göra honom den rättvisan, att hans åtgöranden od bandlingssätt ständigt buro prägeln af de allvarligaste bemödanden æo det största intresse så väl för handteringens som för det allmännas od den enskildes bästa och välgång. Hans närvaro vid alla företag af någon betydenhet inom orten blef småningom nästan oumbärlig. Han tog äfvenrledes en särdeles verksam del icke allenast inom de kommunala bestyren område, utan jemväl inom hytte- och gruflagens enskilda angelägenheter och hushållning. Man återfinner öfverallt spåren af hans verksamhet i dessa hänseenden såsom medlare, oftast såsom ledare. De vidlyftiga ocl i de minsta detaljer noggranna stämmoprotokollen, embetshandlingarna odh memorialen bära alla vittne om hans outtröttliga arbetsamhet och flit, - egenskaper, hvilka jemväl omtalas med den största beundran af alla, son nu, nära ett halft sekel efter hans död, erinra sig hans personliga onständigheter och förhållanden. I det enskilda umgängeslifvet vänlig och förekommande bemötte han för öfrigt en hvar, som hos honom hade någut att bestyra, med välvilja och tillmötesgående, måhända någonting ovanligt under en tid, då man ännu icke torde ha glömt huruledes bergsmännen icke vågade sig in vid bergmästarebostället eller i kyrkoherdegården »mel hatt på hufvudet, utan den aflyftades med det porten öppnades och påsattes intet förr än (vid) återkomsten till gatan» 1. Denna den slafviska ödmjukhetens och kryperiets tid tillhör numera historien — och äran al att ha brutit denna fördom lärer i första rummet böra tillskrifvas bergs lagens dåvarande främste personlighet, bergsrådet Troilius. År 1793 inköptes för 1,000 rdr bankospecie ytterligare 1/2 hemman i Elfstorps by till utvidgande af Knutsbergs boställe, hvarigenom detsammi numera utgör 1 1/8 mantal. Köpeskillingen insamlades af bruksegarne pi det sätt, att 1 skill. 4 rst. i riksgäldsmynt erlades för hvarje skeppunl privilegieradt smide, hvarmed fortsattes under några år till dess det er forderliga beloppet erhållits. Såsom ett vedermäle af bruksegarnes och bergslagens tacksamhet och välvilja fick bergsrådet Troilius år 1836 emottaga en genom subskription åstadkommen äreskänk, bestående af en större konstnärligt utförd dryckeskanna af silfver med en derå graverad så lydande inskrift: 1 Så lyder Bergenskölds skildring derom i Noraskog I: 6.