100 Hr statsrådet tackade för den honom egnade skålen. Af hjertat ville han deltaga i den hyllning, som nu egnades den hög värderade man, statsbanorna så länge haft såsom chef. Men då det icke til. kom honom att här i ord framlägga bevisen af hans lifsgerning, ville har endast vända sig till statens jernvägstrafiks personal, hvilken hade sin gol andel i det stora arbete, som vid jernvägarne uträttats, påminnande om denn personals oförtrutenhet och pligttrohet i tjensten och om den humanitet personalen visat allmänheten, egenskaper, hvilka den hedrande förvärfvat och bibe hållit och som gjort den till en elitkår bland samtliga länders jernvägsmän. t Öfverdirektören d:r Löfman höll talet för hedersgästen, och var dett/ af ungefär följande lydelse: Ett fjerdedels århundrade har snart gått till ända, sedan här i hufvat staden jernvägsmän gemensamt framburo sin hyllning åt sin då afgående chel, den frejdade Nils Erieson. De ännu öfverlefvande af deltagarne i denna afskeds högtid erinra sig väl den rörelse, hvarmed alla mottogo sin beundrade förmans farväl, och huru smärtsamt det kändes att skiljas från den man, under hvas ledning de haft äran deltaga i det stora verk för fosterlandets utveckling hvarmed han afslutade och satte kronan på sin ärorika verksamhet. Likartade och än varmare äro de känslor, som i dag slutit kring eder denna krets af medlemmar af den talrika, eder hängifna personal, öfver hvilken ni under tjugufem år fört befälet. Då nemligen det budskap kom, att ni sökt entledigande från det höga embete ni så länge beklädt, genomträngdes en hvar af en innerlig önskan att få personligen betyga eder sin vördnad och tillgivenhet genom att skynda hit från norr, vester och söder, från alla delar af det vidsträckta statsbanenätet för att bringa eder sin vördsamma afskedshelsning och trycka eder trofasta hand. Ni har nu ytterligare velat glädja oss mel eder närvaro i det enkla lag, hvartill vi samlats, innan vi åter spridas och återvända en hvar till sin verkningskrets. Må det då tillåtas oss att i denna afskedsstund gifva ett svagt uttrye åt de känslor för eder, hvaraf vi städse besjälats och som med öfverväldigande makt tränga sig på oss i ett ögonblick, som med nödvändighet manar fran för vår syn allt hvad vi gemensamt med eder genomlefvat. Härvid framträde för oss främst taflan af den utomordentliga utveckling, hvari jernvägsväsendet under nämda skede varit stadt, och erinringar om, huru trafiken, som vid eder ] inträde nyss slagit rot, efterhand vuxit upp till ett träd med vidt utbrell krona, hvars äldre grenar redan lemna nöjaktig afkastning och alltjemt skjuter nya skott, hvilka väl, äfven de, en gång skola bära frukt. Hvad särskill statsbanorna beträffar och om vi hålla oss till fakta, hvarmed ju vi, praktiskbe män, gerna umgås, så kunna de yttre måtten af denna utveckling i korthet sammanfattas sålunda, att medan de jern- och stållagda banorna svält ut til mellan tre och fyra gånger den längd de hade, då ni öfvertog deras förvaltning, har antalet af dem, som begagnat dessa banor för sina resor, femfaldigat, mängden af det gods, som på banorna framförts, mer än sextonfaldigats eh intägten i dem tolffaldigats. Sådana förhållanden kunna väl icke uttrycka men dock för den deröfver reflekterande gifva en antydan om tyngden af de börda, som vården af ett så stort verk som det eder anförtrodda, tillgodrseendet af så väl det allmännas som enskildas intressen, främjandet och be tryggandet af samfärdseln samt samfärdsmedlens förbättring, lagt på edn