104 Förlusten är för dyrbar att kunna mätas ut Med grofva siffermåtten från början och till slut, Och någon statshushållning skall med sin konst ej heller Förmå att slugt beräkna hvad den i myntguld gäller. Det gäller här ej vara, som vägs med krämanvigt, Men väl en sträfsam vilja, som ärligt fylt sin pligt, Som stått sitt prof med heder, till dess hon, trött af åren, Med värdigt dämpad drifkraft förstått att gå ur spåren. Med »tripler œs» kring bröstet har generalen stått Vid styret, stark, omutlig, beredd att kläda skott, Och af sitt jemnmods sköldborg i någon strid ej sviken Han värnat väl sitt rike, den vanskliga trafiken. Det fordras konst att värna ett rike väl, som lagt Sin grund på /jul, som rulla i ständig intägtsjagt, Ty hur man än befäster och söker stärka muren, Så bräcks allt af det vindkast, som kallas konjunkturen. Men när man gjort sitt bästa, så går det ju ej an Att äska något bättre, helst när man har, som han, Från det han kom till makten, fått vidga ut affären På djupet lika väl som på längden och på tvären. Helt trygg han kan nu peka på fullgjord dagsidrott Som på en rotfast äring af gagneligt och godt. Hvad mer, om stundom sådden kan tyckas skymd af säden? Man ser ju skogen sjelf ej ibland för bara träden. Att nu han gått ur striden, fast ej till hvila just, Med seger, vet en hvar här. Hvem vet, om ej en dust Han frestar än och böstar triumf på annat forum, Än der han lönen fått i medaljen »/llis quorum». Vi här, de djupa led, som han kommendera fått, Vi ha blott tach att bjuda — ett tack för tid som gått För att på gömda strängar i minnets natt vibrera — Ät generaldirektorn, som slutat dirigera. Ett tack för vaken omhug, som städse haft till mål Det belas väl som delens, för heder, som ej tål Ens skuggan af en prutmån, för fem och tjugu åren, För oväld, känd och vitnad af jernvägsmannakåren. Vårt tack åt generalen! Ett tack på tungomål, Som ädla hjertan tyda. Må tiden, ej för snål, Med stundlig fägnad träget gå hans vigör till handa, Till dess att statens räler nå opp till Haparanda!