215 märkt, att äfven andra af alla fyra stånden afgjorda saker blifvit uti Expeditionsdeputationen antingen hvilande eller lagde ad acta. Af sådan anledning hemstälde Per Persson: om icke ståndets värdighet och rätt kräfde målets närmare öfvervägande. Att söka ändring uti hvad 3 stånd om pensionerne bifallit höll han för ganska betänkligt, fast expeditionssättet varit utom sin laga ordning; men var likväl af den tanken, att, i anledning deraf borde genom protokollsutdrag hos de öfriga stånden yrkas på bifall till den för Expeditionsdeputationen projekterade nya instruktionen, eller ock någon annan författning vidtagas, så att icke de meste sakerne måtte kunna lemnas oexpedierade till riksdagens slut och derefter af olika begrepp om ståndens mening och deputationens instruktion antingen blifva lagda ad acta eller ock orätt expedierade, sedan deputationen är utom kontroll samt äfven utom tillfälle att kunna om ständernas rätta mening vidare blifva underrättade och upplysta.» Sedan en medlem af Expeditionsdeputationen upplyst att han och hans kamrater protesterat mot den åsyftade expeditionens verkställande utan att kunna hindra densamma, »blef för godt ansedt, att med ytterligare diskurs i denna sak låta tillsvidare anstå». De anförda utdragen torde tillräckligt antyda riktningen af den verksamhet Per Persson vid denna sin första riksdag utöfvade. För att vara nybörjare yttrade han sig temligen ofta. Man lär dock knappast kunna neka honom det vitsordet, att han i sakkännedom och insigter var fullt jemförlig med de äldre ståndskamraterna och i många fall öfverlägsen det stora flertalet. Åtskilliga af de åtgärder, som i början af denna riksdag vidtogos för att anskaffa spanmål, äro förut omtalade. Dermed var dock föga vunnet och till hungersnödens afvärjande återstod ej annat, än att för kronans räkning skaffa säd, som kunde till skäligt pris aflåtas till de nödstälda orterna, eller för intet utdelas bland de fattige. Intill midten af Augusti 1772 blefvo 10 tunnor guld dertill anvisade och inemot 90,000 tunnor spanmål dels genom köp, dels ur kronans förråd till understöd anskaffade. Men dermed var nöden icke på långt när afhulpen; och svårigheten att forsla så stora förråd, som behöfdes, till aflägsna landsorter, gjorde, att hungern hann skörda sina offer, innan undsättningen framkom. Det var isynnerhet bergslagerna, Vermland och Dalarne som ledo mest, ehuru äfven andra och bördigare landskap icke undgingo hemsökelsen. Såsom vanligt under stora olyckor saknades icke beskyllningar om bristande nit eller förvända anstalter, hvarigenom hjelpen skulle hafva förfelats. Äfven ifrån Örebro län förnummos dylika beskyllningar. Ehuru tjenstförrättande kronofogden Mozelius (den yngre) »var beträdd med grofva fel i sysslan» och jemväl åsamkat sig uppbördsbalans, blef han, detta oaktadt, af landshöfdingeembetet förordnad att verkställa kronospanmålens utdelande i Nora och Lindes fögderi, hvilket uppdrag verkstäldes på ett sådant sätt, att klagomål deröfver framburos af, bland andra, Per Persson, å Jernboås församlings vägnar, men hvilka klagomål, under den oreda som då var rådande i länets styrelse, ej synas hafva föranledt någon rättelse 1. »Ehvad som än häruti må kunna läggas embetsmän och verkställande myndigheter till last» — yttrar en af de ypperste häfdaforskarne, och Jfr Noraskog III: 321, 322.