260 han blifvit anstäld som fogde eller förman vid Kalkumäki jernmalmsgrufva, öfver hvilket uppdrag både instruktionen och ett fragment af hans egen räkenskap ännu finnas i behåll. Efter 2 års vistelse i Finland (i Kisko och Kulla socknar) återvände han med »godt vittnesbörd» om sin verksamhet derstädes till hembygden, der han en kortare tid lärer tjenstgjort som »barnalärare» till dess han 1787 ingick äktenskap med enkan Karin Israelsdotter, boende å 1/2 hemman n:r 4 i Ringshyttan, hvilken hemmansdel makarne under de närmast följande åren förvärfvade sig med full eganderätt. Genom detta giftermål erhöll Lars Israelsson en jemförelsevis oberoende ställning och småningom ett mera vidsträckt fält för sin ganska stora förmåga, arbetsamhet och duglighet i praktiska värf. Ömedelbart efter bröllopet förordnades han (1787 24/4) till sexman i Stribergs och Nybergs tingslag; blef nämdeman 1798 2/4 och häradsdomare 1809; upptogs 1805 som medlem af det ett par år förut inrättade Hushållningssällskapet för Örebro län och insattes vid Januari-sammankomsten 1812 till en af de 11 ledamöterne i sällskapets »Ekonomi- och räkenskapsutskott»; valdes 1812 12/3 enhälligt till fullmäktig för Nora och Hjulsjö bergslager samt följande dag för Lindes och Ramsbergs bergslager vid urtima riksdagen i rebro, der han insattes i Konstitutionsutskottet, och vid riksdagens slut (1812 18/8) af Bondeståndets talman och sekreterare erhöll det skriftliga vitsordet, »att han med utmärkt redlighet och nit iakttagit sina hufvudmäns angelägenheter, vid öfverläggningarne visat städad urskillning, stadgad erfarenhet och tillbörlig foglighet»; var en af länets markegångsdeputerade 1814 och förmodligen äfven vid flera tillfällen, samt blef 1815 31/1 ånyo vald till riksdagsman för Nora och Hjulsjö bergslager, men vägrade då att mottaga förtroendet. »Domar’n i Ringshytta», som han vanligen kallades, erhöll derjemte en mängd andra, mer och mindre vigtiga förtroendeuppdrag så väl för bergslagens som kommunens räkning. Ünder en lång följd af år var hefh sålunda medlem af församlingeus kyrkoråd, som den tiden utgjorde kommunens enda förvaltningsmyndighet. Vid extra roteringens införande i bergslagerna var han ganska verksam för att denna nya börda måtte blifva så dräglig som möjligt Han var nästan oafbrutet Nora sockens ombud i denna vigtiga fråga och nödgades tillika med några andra sockenombud år 1811 göra en resa till Stockholm för att hos K. M:it utverka befrielse från skyldigheten att uppsätta manskap för de nya rotarne. Denna frihet blef slutligen beviljad, ehuru på ganska hårda vilkor. Likaså var Lars Israelsson sockenombud vid mänga andra tillfällen, då bergslagens eller kommunens angelägenheter behandlades. I egenskap af sexman förestod han Asbobergs grufförvaltning i nära 40 år. Han hedrades ock med guldmedaljen: »en svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit». På samma gång han sålunda utöfvade ett stort inflytande inom orten och synnerligast inom kommunen, skötte han äfven med allvar och kraft sin enskilda ekonomi: verkstälde betydande odlingar å sina egendomar och vårdade omsorgsfullt sina skogar. Hjelpsam mot anhöriga egde han ock ett välförtjent anseende som god och välvillig husbonde mot alla sina underlydande. olikhet med den hos nutidens bergsmän rådande seden, att »rusta» me lånta medel, köpte han sällan en egendom förr än han egde ett tillräckligt öfverskott i penningar eller tackjern att använda dertill. Han var en afsvuren fiende till skuldsättning och en revers, som han utgaf vid tiden