463 med någon äldre sockenbo skall man möjligen få höra en eller annan anekdot om den »rike Nilssons» enkelhet och tarflighet i sitt uppträdande, någonting som icke väl öfverensstämmer med nutidens begär att snarare lefva öfver än efter sina tillgångar. Men härtill inskränka sig ock de uderrättelser, som om den rike mannen äro att vinna. Intet biografiskt arbete, handbok eller lexikon, omtalar hans — förtjenster; ingen orts krönika, tryckt eller handskrifven, har något att förtälja om hans lefnads verksamhet. Man är objelpligen hänvisad till »studiet af dessa åldriga, damuppfylda folianter», hvarigenom man, dock icke utan möda och besvär, »förmår att från sekelgamla grafvar kalla tillbaka dem, som då verkade, kämpade och ledo», och hvarigenom det kan blifva en möjlighet att »låta dem för oss berätta sin lefnadssaga». Under 1640-talet skedde en ganska betydlig inflyttning till Grythytte kort förut bildade pastorat, närmast föranledd af de samtidigt upptäckta silfvermalmsanledningarne dels omkring sjön Torrvarpen och dels vid Hälleors silfvergrufvor. Bland de många, som under denna tid bosatte sig å den s. k. heden vid Grythyttan, var äfven Erik Nilsson, som torde få anses som den Nilssonska slägtens stamfue: elpder cn följd af år tjenstgörande som fjerdingsman inom socknen, 22; han vid häradstinget 1678 26/2 »förlof ifrån samma fjerdingsmans-Jenst, och i dess ställe förordnades sonen» u 1. Eriksson. Om honom saknas närmare underrättelser; men det ganska sannolikt att han är fader till den