466 i det egentliga kroppsarbetet, likväl egnade dem en vaksam tillsyn od vård, utan att man fäste någon uppmärksamhet dervid, som t. ex. brukspatronen Nils Nilsson på Grythyttehed, hvilken ansågs vara bergsman, ehuru det icke funnes någon annan skillnad mellan honom och Holmgren, än att den senare icke kallade sig Persson och likasom Nilsson brukade grå vadmalskläder. Holmgren var nämligen en son till bergsmannen Peter Persson i Torskbäcken och hade nästan samma ekonomiska framgång som Nilsson 1 — Holmgren egde vid sin död 17863/3 Rockesholms, Karlsdals samt Stadra och Finnå bruksegendomar — men hade anlagt herremuauskläder och dertill hörande later, då Nilsson deremot ansåg det som en heder, att behålla den fäderneärfda enkelheten, både i kläder och lefnadssätt. Åtskilliga berättelser om denna hans enkelhet ha fortplantat sig äfven till vår tid. En af hans förvaltare å något af Vermlandsbruken hade silunda vid återkomsten från en hastigt påkommen resa frågat sin fru omn patron Nilsson under hans frånvaro anländt till bruket. Derom visste hon intet. »Det var då besynnerligt», genmälde mannen, »han skref dock si bestämdt att han skulle komma hit i dag.» — »Ja, det må så varar, återtog frun, »men jag har ej sett någon annan främmande här i dag än en gammal tiggegubbe, som ville tala med dig, och den visade jag til drängstugan tills du skulle komma hem.» Mannen, som kände sin prircipal och hans lefnadsvanor, intogs af en dyster aning och skyndade till drängstugan, der han mycket riktigt fann sin herre och husbonde i den af frun omtalade gubben. Denne, som älskade slika öfverraskningar, helsade sin förvaltare med stor fryntlighet, men fruns känslor, som under flera dagar hade nöjet att vara värdinna åt den tarflige »gubben», kan man lättare tänka sig än beskrifva. En annan berättelse gäller en Nilssons affärsresa till Göteborg. Af någon anledning missnöjd med sin gamle afnämare derstädes hade Nilsson emellertid besökt dennes kontor och utbjudit stångjern, dock utan att nämna något om partiets storlek eller annat som kunde röja egaren. Groshandlaren afvisade anbudet i föga höfviska ordalag, smått svärjande öfver att besväras af en sådan obetydlig kund som han att döma af kundens vyttre ansåg denne vara. Nilsson, som just önskade ett dylikt affvisande, gick derifrån till en annan grosshandlare och bjöd likaledes ut sitt jern. Men äfven denne svarade med ett vresigt nej och tillade litet hånfullt med en föraktlig bliek på kundens om tarflighet vittnande yttre: »ni lär ändå inte ha många skeppund att sälja?» — »Åhjo, svarade Nilsson tort, det beror på priset och vilkoren, några tusen skeppund (siffran nämde) om det skulle komma derpå an.» — »Kors, ni måtte väl icke vara ”rike Nilsson’ i Grythyttan», utbrister grosshandlaren vid denna upplysning. »Jo, di kallar mej så», genmäldes helt kort. Den sålunda inledda aflären uppgjordes emellertid och det nya förhållandet fortsattes sedermera t ömsesidig belåtenhet. Men den som icke var belåten lär ha varit den förste grosshandlaren, hvilken något senare af sin lyckligare medbroder med en viss skadeglädje underrättades om verkliga qvalitén af den »stångjernsgubbe», som han så snöpligt hade afvisat. ! En tredje berättelse angår en af de många förnäma mågar som Nilsson erhöll. Den blifvande fästmannen kom i ett ståtligt ekipage, men gårds- 1 Jfr sid. 325 här ofvan.