484 län, från hvilket embete han tog afsked 1851, s. år han utnämdes til kommendör m. st. k. af S. O. † 1861, vid 78 års ålder. Han innehade guldmedaljen för tapperhet i fält och Karl Johans-me daljen; bevistade kriget mot Norge 1809, såsom adjutant hos kommenderande generalen en chef, och kriget i Tyskland 1813—14 såsom ordonnansofficer hos Karl Johan, samt skickades 1814 i Januari till Stockholm med nycklarne till fästningen Glückstadt. — Gift 1815 13/5 i Stockholm med Fredrika Nilsson, f. 1788, † 1850 (sid. 469). Af deras barn må här nämnas: Karl Johan Ferdinand Dorchimont, f. 1819 6/12, blef adelsman vii faderns död 1861; förste hofstallmästare; f. d. chef för k. hofstallet; f. d öfverste i armén och öfverstelöjtnant vid lifgardet till häst, samt innehafvare af ett stort antal in- och utländska ordnar. Hedvig Kristina Josefina Augusta Dorchimont, f. 1825 1/10; bor likasom brodern i Stockholm 1. Bilagor. Tacksägelse efter Nils Nilsson yngre i Grythyttan 2. Om döden vore allenast en befrielse ifrån alla de missräkningar, de förödmjukelser och olyckor och hela denna vansklighet, som på jorden kallas li så vore den redan för en trött natur den högsta välgerning. Huru välkommen måste den då icke vara för religionens vän, som vet att han i sina vedermödors slut möter ett lif af oförgänglig glädje och frid? Skulle än i ett ögonblick af högre verksamhet, under arbetet med egen firbättring och menniskornas väl, vid utsigterna af långa sällheter och dygder i det tillkommande, skulle än ofta i hans hjerta häfva sig en hemlig önskan för en längre sparad framtid: huru förlåtligt är icke detta begär och den dygdiga menniskan värdigt? Men är han inöfvad i den himmelska vishetens sanningar. är han väpnad med hennes kraft och uppmuntrad af dess löften, så skall han vid sjelfva lifvets morgon lika förnöjd gå till hvila, som den trötte vandraren efter en lång och mödosam dag. En sådan styrka är oss förvarad i odödlighetens Evangelium, som är vår salighets grundval och vår högsta tröst. Utrustade med religionens förhoppningar, skola vi uti våra likars fall och i värt eget mindre se jordens förluster, än det eviga lifvets förvärfvade skatter-Hastigt och likasom en skugga försvinna ungdomens och vänskapens och den kraftfulla dygdens löften; men hoppet öppnar för deras fullbordan ett vidsträcktare fält och lyckligare tider. Den Ällvise, som kallade menniskan dil sanningens och dygdens ära, skall i sanningens och dygdens rike bringa sitt verk till mognad och fullkomlighet. . Våra hjertan föras på dessa betraktelser vid åsynen af en broder i knistendomens löften och förgänglighetens pröfningar, hvilken blifvit hemkallad till dygdens hvila och belöning! Han var i lifstiden brukspatronen bögädle herr Nils Nilsson på Grythyttan och vandrade här i dödlighetens verld 25 år-. 1 Anreps ättartaflor I: 590. — Adelskalendrarne. . 2 Se sid. 471. Hvar och när denna tacksägelse blifvit uppläst är obekant. Vig. har funnit densamma i ett gammalt bergsmanshus vid Vassland.