544 År 1538 »på sancte Matthisse dagh om Hösten» sålde »Kadrin Matas dotther til Wåälöö» med sin »Elskeleg käre dotthers Anna Stensdotther» och med sin »elsk:e käre mågx Törbijörn Pedhersons rådhe godwelija och samtijekijo» till sin broder »Erlig och welbördig man Jon OÖlsson pi Hak:ta J Näto(?) Sockn» sina fäderne- och mödernegods »J Nijköpingx län j Swerto sockn, Szom fförst er 2 spen korn rento j Gillinge ogh f4 pund matw», 2 dito »j Nerdeberga och 5 mark matw», »en gård j Ååskedall renther» 15 öre penningar, en dito »j Fforugha renther» 11 öre penningar, en dito »j Quislinge renther en marck» penningar, alla »j Röne härede j Strengnesx Biscopsdöme». »Item en nw en gård Hetzlebij j Käll Socken j Jonåkers härede renther årliga iiij töner kornn j marck affradz penningx ij pund matw, Item en gård j Jor:ta ligger ödhe renther en marck enge peningx, Item åtff Roesta eng en marck peningx)», allt detta »för 280 marck ört. Stockholms minth» 1. Anna Stensdotters man i hennes första gifte, Torbjörn Pedersson till Våla, adlades genom kon. Gustafs bref af 26 Januari 1544. Han nämnes ock som vittne i ett bref 1546 18/3 af den förut nämde Hans Klaessons moder hustru Märtha2. I ett 1547 15/2 utfärdadt fastebref 3 benämner han sig sjelf »Torbyörn Pedersson aff wapn till Söder Wåla jj Muncketorp sokn, Herreds domhaffuande i Sneffuinge Herred». Blifven enka, som det synes 1549 eller 1550, tillhörde Anna Stensdotter sålunda adelsståndet och skulle följaktligen ansetts som frälseqvinna, äfven on hon icke räknat nära slägtskap eller varit systerdotter till de båda stormännen Jon Olsson till Hacksta och Jöns Ölsson till Sjösa, bägge brderne tillhörande slägten Gyllenhorn. Sedan Anna kort hbärefter blifvit omgift med Karl Nilsson till Gyttorp, som visserligen var en ansedd och framstående man inom bergsmansståndet, skulle hon rätteligen delat hans ofrälse, och de gemensamt hafva hembjudit hennes gods till närmaste fränder inom börden, och om dessa ej gittat lösa, sälja dem till andra frälsemän, men dylika öfverlåtelser spordes sällan och torde fä räknas till undantagen. »I allmänhet» — yttrar en framstående forskare 4 härom — »behöll den nya mannen godsen. Rusttjenst gjorde han redan (för hustruns egendom), ett eller annat skattegods egde han kanske sjelf, och när han tillbörligen rustad mötte vid vapensynen, torde emot hans frälserätt ingen invändning förekommit. Denna erkändes, och med hustruns gods frälste han sina egna. Att detta tillvägagående kanske icke varit så alldeles lagenligt må gerna erkännas, men att det varit ett vanligt sätt att vinna frälse, bestyrkes af bevarade handlingar.» . Genom ett konung Gustafs bref, dat. Kungsör i Juli 1551, hade nämligen Karl Nilsson erhållit skattefrihet för sin gård i Gyttorp med dertil hörande hytta, förmodligen derföre att han »tjenade K. M:t med 2 hästar»» enligt ännu bevarade anteckningar derom i kronans räkenskaper. Denna skattefrihet bekräftades af konung Erik genom ett i Örebro 1560 utfärdadt bref »till en behaglig tid». Det bör således icke väcka undran att Karl Nilsson 14 Juli 1562, under den tid adeln var samlad på herredag i Stockholm, nämnes som »friboren man» och derjemte tjenstgjort som ed- 1 Föregående båda brefutdrag benäget meddelade af hr V. ÖRNBERG. 2 Pergamentsbref i Kammararkivet. 3 I riksarkivet. 4 GABR. DJURKLOV, i svensk hist. tidskrift, 1891 års årgång, s. 141.