118 Skäggklippning i Nora kyrka 1695. (Jfr sid. 94.) Angående denna på sin tid mycket omtalade kyrkoskandal meddelar den kände historieskrifvaren A. FRYxELL i sina berättelser ur svenska historien en skildring, hvilken efter all sannolikhet stöder sig på de af ARon WEesrfn i sitt arbete Svenska hofkleresiets historia (1799—1814) derom meddelade uppgifter. Frvxerts skildring lyder sålunda: Bland sina hofpredikanter hade Karl den elfte en vid namn Torner, hvilken var icke blott lärd och skicklig, utan derjemte ganska frimodig och tilltagsen. Karl utnämde honom 1694 till kyrkoherde i Nora, för att, som det i fullmakten hette, tilltukta dervarande allmoge, hvilken var för sin obändighet nogsamt bekant. Torner grep också verket an och det genast. Bland de oskickligheter, som inrotat sig, var också den, att bönderna gingo till nattvarden med så långa och smutsfylda skägg, att derifrån flöt orenlighet ned i kalken. Torner varnade dem och hotade att nästa gång låta afklippa alla dylika skägg. Varningen var förgäfves; och vid nästa nattvardsgång infunno sig bönder med lika yfviga och orena hakor som förut. Men Torner verkstälde nu sin hotelse. Först gick hjelppresten med oblaterna kring altardisken. Efter honom följde klockarn med sax i hand och klippte bort de knäböjande bondgubbarnes skägg; och omedelbart derefter kom kyrkoherden Torner sjelf med kalken. Några nattvardsgäster gingo vid denna syn tillbaka; men de flesta öfverlemnade tåligt sin haka åt saxen. Sedermera uppstod rättegång i målet. Bönderna visade likväl intet synnerligt missnöje. Tillfrågade om förhållandet, svarade karlarne, att de med ganska stilla och nöäjdt sinne låtit putsa sina skägg. Saken kom ända till rådskammaren och konungen. Oxenstierna, Gyldenstolpe, Gyllenborg m. fl. yttrade missnöje öfver Torners förfarande; men Karl, med egen böjelse för sjelfrådiga åtgärder, tyckes icke hafva tagit saken så illa. Vi känna icke ens, om mannen blifvit ansedd med något allvarligare straff; men säkert är, att han ännu fyratio år derefter fortfor att vara kyrkoherde i Nora, och dog med det berömmet att hafva borttagit hvarjehanda oordningar och bland allmänheten inrotade vidskepelser. MUNCKTELL i sitt herdaminne (II: 63) deremot berättar saken på följande sätt: — — —1 anseende till hans (Torners) synnerliga oblyghet och sträfva sinnelag, hvarmed han troddes bäst kunna disciplinera en grof och stel allmoge, blef han redan 8 Aug. 1693 af konungen utnämd till kyrkoherde i dessa församlingar, der många för sin obändighet voro nog kända. Så sades allmänt, ehuru det icke, som WESTÉN uppgifver, nämnes i fullmakten. — — Utan dröjsmål företog han en nödig reformation, men gick för våldsamt till väga. Sedan han flera gånger allvarligen utan verkan förmanat bergskarlarne, att hyfsa sina skägg omkring munnen, för att icke vid altaret orena kalken med obehöriga lemningar, lät han 1695, efter kungörelse af predikstolen, förrätta deras skäggklippning på det sätt, att klockaren gick med saxen emellan båda presterne under kommunionen. Då ett så ovanligt företag först åklagades af kronofogden, sände konsistorium två pastorer att på stället hålla