143 nen. Men med medeltidens borgruiner, med sina murar och torn, sina skottgluggar och vindbryggor, hafva borglemningarna från nordens hednatid intet jemförligt», yttrar sig A. E. HOLMBERG i »Nordbon under Hednatiden». HERM. HOFBERG, som i »Nerikes gamla minnen» meddelar detta yttrande och som derjemte lemnar en noggrann och uttömmande skildring om borglemningarna inom Nerike, säger härom ytterligare: I ett hänseende ha likväl riddareslotten vid Rhen och bergfästena i nordens vildmarker haft någon likhet med hvarandra, nämligen i deras bestämmelse att inhysa och vid påkommande faror lemna en säker tillflykt åt fribytare. som i bägge fallen satte sin ära i att undandraga sig hvarje band, som folkrätt eller samhällslagar kunde pålägga, och hvilkas äfventyrarelust framträdde i de mest förderfliga yttringar af en rå styrka, parad med den största oförvägenhet och en samvetslös vinningslystnad. Men då åsynen af medeltidens grusade riddarborgar verka på sinnet med en underlig tjusningskraft och låter inbillningen blanda sig i det brokiga hvimmel, som rörde sig inom dem under chevalleriets dagar, är det med en känsla, helt annorlunda, som man betraktar borglemningarna från vår hednatid, eller träder öfver den svarta halft nedrasade ringmuren, som omsluter bergspetsen, der en stigman eller några biltoga äfventyrare långt bort i ödemarken tillbragte sitt oroliga lif, emellan deras utfärder att mörda och plundra. Ty hvad man än har påstått och hvad folksägnerna än må ha att berätta om, huru den eller den konungen haft sin förskansning på det berget gent emot fienden, som haft sitt läger på ett annat berg o. d.; något annat än formliga röfvarenästen ha de aldrig varit dessa gamla borgar, eller tillhåll för personer, som af en eller annan orsak stått på den fot med samhället, att de måst, likt örnar, bygga sina bon på de otillgängligaste ställen och gömma sig undan i ödemarkerna, när faran för vedergällningsrätten synts dem alltför hotande. HOFBERG yttrar vidare att »de vilda, skogiga bergstrakter, som omgifva Nerikes slättbygd, ha erbjudit synnerligt lämpliga platser för anläggning af dylika borgar eller skansar, som de äfven blifvit kallade, emedan man, ehuru oriktigt, trott dem varit ett slags fästningsverk under forna krigsoroligheter i landet. Också räknar man icke mindre än 18 borglemningar inom Nerike, nämligen 2 på Kägglan, 6 på Kilsbergen, 2 på Tiveden och 8 inom Tylöskogens område». Bkand de på Kilsbergen belägna borglemningarna uppräknas dock icke den vid Skärmarboda, ehuru äfven denna kan sägas vara belägen på Kilsbergen — hvilka här, i närheten af Jerleån taga sin början och derefter fortsätta i sydvestlig riktning — och ehuru man från »Tistaborg», som är beläget omkring 3,000 fot från sockengränsen mot Axberg, har en ganska vidsträckt utsigt öfver så väl denna som Kils sockens närbelägna slättbygd. Men detta förhållande torde bero derpå, att, på sätt utg. vid ett föregående tillfälle anmärkt 1, HOFBERG icke velat vidkännas något frändskapsband mellan Noraskog och Nerike, ehuru det är ett historiskt faktum att Noraskog i forna dagar alltid räknades till provinsen Nerike och tillhörde Strengnäs stift, samt först omkring år 1579 förlades till Vesterås stift och sedermera ansetts tillhöra provinsen Vestmanland. I fråga om beskaffenheten af de sålunda uppräknade 18 borglem- 1 »Om Noraskog» II: 99.