285 »Hvad först beträffar den till K. M:ts bepröfvande hänskjutna frågan om anställande för kronans räkning af skadeersättningstalan mot sådana innehafvare af rekognitionsskogshemman, som å berörda hemman till afsalu afverkade skog; så och då, äfven om berörda saluafverkning för kronan innefattade giltig grund till dylik talan, A. F. E:t i allt fall icke i någon mån styrkt eller ens antydt de närmare omständigheterna vid samma afverkning, finna Kollegierna framställningen i denna del icke föranleda till annat yttrande, än att A. F. E:t må sjelft afgöra huru vida, med anledning af det uppgifna förhållandet, några åtgärder från dess sida påkallas. Vidkommande derefter A. F. E:ts hemställan, att proposition i angifvet syfte måtte blifva till Riksdagen aflåten, tillåta sig Kollegierna erinra hurusom de skogar, hvilka utgöra föremål för bestämmelserna i förordningen 30 Maj 1873, enligt hvad i k. proposition i ämnet till samma års riksdag (k. prop. n:r 24) uttryckligen framhålles, äro att hänföra till de kronans egendomar, om hvilka det i § 77 regeringsformen stadgas, att de skola förvaltas efter de grunder, som Riksdagen derom föreskrifver. Ifrågavarande skogshemman deremot, hvilka blifvit i enlighet med bestämmelserna i k. kungörelsen 4 Februari 1811 och k. brefvet 29 Januari 1824 bildade af rekognitionsallmänningar och derefter lösts till skatte, hafva genom skatteköpen frånhändts kronan samt tillagts enskilda bruksegare under eganderätt, utan annat vilkor än att de skulle blifva oskiljaktigt förenade med de bruk under hvilka de sålunda komme att lyda, och de olika egarne vid förvaltningen af dessa hemman hafva hittills icke varit underkastade några särskilda inskränkande bestämmelser. Den omständighet nu, att A. F. E:t fått sig meddeladt, att å rekognitionsskogshemmanen afverkning till afsalu af skog skulle bedrifvas, och för ty anser de ’för skatterättens fortsatta åtnjutande stadgade förbehåll blifva i väsentlig mån åsidosatta’ — en slutsats, som väl emellertid svårligen kan grundas på ofvan berörda vilkors bestämmelse — synes Kollegierna icke utgöra något skäl för att dessa hemman borde i de afseenden, hvarom 1873 års förordning närmare förmäler, likställas med de i samma förordning åsyftade, till bergshandteringens understöd anslagna kronans skogar; på grund hvaraf Kollegierna få hemställa, att hvad A. F. E:t för sådant ändamål föreslagit icke må till någon K. M:ts vidare åtgärd föranleda.» Justitiekanslersembetet, hvars utlåtande jemväl infordrades, anmälde att embetet ansåg de omständigheter, som i detta ärende förelågo, icke böra föranleda till meddelande för närvarande af särskild föreskrift i det ämne, hvilket i A. F. E:ts ofvannämda framställning afses. Öfver hvad sålunda och i öfrigt förekommit resolverade K. M:t 13 April 1894 att, beträffande A. F. E:ts framställning om ersättningstalans anställande mot innehafvarne af vissa rekognitionsskogshemman, K. M:t icke funnit de omständigheter, som i ärendet föreligga, föranleda till meddelande af särskild föreskrift; och att hvad embetet i öfrigt hemstält, icke heller föranledde till någon K. M:ts vidare åtgärd. Samtidigt med Kollegiernas föregående utlåtande inlemnades till K. M:t från en af dem, hvilka uppträdt som angifvare i förevarande rättegångs- och återvinningsmål, följande skrift, innefattande närmare redo- örelse för den uppfattning, som kan anses ligga till grund för angifvelsen. enna skrift lyder sålunda: