287 komst, den förre hemmansinnehafvaren uti strafflagens bestämmelser om ansvar för afverkning af skog å annans mark har tillräcklig anledning att afstå ifrån sådan afverkning. Och synes i allt fall något E. K. M:ts och Riksdagens beslut om utsträckning af 1873 års författnings tillämpning till rekognitionsskogshemman näppeligen böra ifrågakomma, förr än det visat sig att kronan verkligen blir erkänd som egare till hemman af sådant slag. Men om jag tillåter mig förmena, att A. F. E:ts berörda hemställan saknar giltig grund, behöfver jag knappast framhålla, att, om E. K. M:t finner det rätt och önskligt, att det åsyftade målet nås, nämligen skogarnes dragande undan innehafvarnes godtyckliga afverkning, våra myndigheter redan med de hjelpmedel som gällande lag tillhandahåller, lära vara godt i stånd att realisera detta syfte; ty domstol kan, med behörig verkan, om den så finner i förekommet fall skäligt förklara bruksegaren-innehafvaren oberättigad till afverkning för afsalu, likasom öfverexekutor genast efter stämnings utfärdande torde hafva i sin makt att genom meddelande af skingringsförbud och qvarstad å redan afverkadt gods förekomma virkes huggande och bortförande; och skulle öfverexekutor icke meddela dylik handräckning, så borde den skadeersättningstalan, hvaraf bruksegaren hotades, helst om fråga i sakens nya skede kunde uppstå jemväl om ansvar, vara tillfylles att förebygga missbruk. Allt beror, synes det blott derpå, om E. K. M:t finner tillräcklig grund föreligga för talan i antydt hänseende — eller om lagligen staten kan afstå från talans förande. Det må då vara riktigt att påpeka de hållpunkter för uppfattningen om det föreliggande spörsmålet, bruksegarnes befogenhet till sådan afverkning 1 som gällande lagstiftning och sakförhållanden erbjuda, i hvilket hänseende jag vågar underdånigst framhålla: att k. förkl. den 5 April 1739 i fråga om sådana skogar, som vore upplåtna till nyttjande af bruk, föreskrifvit att »med alla sådana skogars nyttjande ej något missbruk till afsalu af bruks- eller manufactureganderne föröfvas, utan the allenast til brukets eller manufacturiets enskylte underhållande och förnödenhet användas» samt att om innehafvaren »på ofvan nämde sätt» sig förbröte och missbrukade skogen han vore förfallen till böter och »confiscation af varan», att k. brefvet den 11 Dec. 1766 vid strängaste vite förbjudit blotta ansökningar om flyttande af smide, eller att få använda rek.-skogars afkastning till smide vid annat bruk, än det å den ort hvartill skogen ursprungligen upplåtits, hvilket förbud tillräckligt tydligt innebär, att man vid nämda tid ej ens kunde tänka sig, att skogen finge användas eller vore upplåten till annat än smide, att k. kung. den 4 Febr. 1811, på grund af hvilken bruksegarne förvärfvat skatterätt till rek.-skogarne, i ingressen innehåller, att Riksens ständer funnit det vara ostridigt, att i kraft af föregående författningar »staten lika litet kan ovilkorligen disponera om de till bergverken upplåtna rekognitionsskogar, som dessa kunna af bergverken utan förbehåll af statens eganderätt begagnas» — samt att R. St. »häruti trott sig finna de hufvudgrunder, som borde bestämma förhållandet emellan staten och bergverksidkaren, den förre be- 1 Ursprungligen lydde denna del af texten sålunda: »oinskränkta rätt tilk och öfver dessa skogar».