319 skattebref 7 Oktober 1839 blifvit till skatte försåldt med förbehåll att alltid blifva oskiljaktigt från Bjurbäcks masugn. Carlsberg n:r 1, 1/16 mtl. Är tillkommet af Ackkärrs bruks rekognitionsskog och skattlagdt till mantal och ränta enligt Kammarkollegii utslag 8 Februari 1830; hvarefter det jemlikt kollegii skattebref 14 November 1831 blifvit till skatte försåldt med förbehåll att alltid blifva oskiljaktigt från Ackkärrs bruk. Hertzenstorp n:r 1, 5/12 mtl. Är tillkommet af Kungsskogs masugns rekognitionsskog och skattlagdt till mantal och ränta enligt Kammarkollegii utslag 14 Mars 1838; hvarefter det jemlikt kollegiets skattebref 7 Oktober 1839 blifvit till skatte försåldt med vilkor att blifva oskiljaktigt från Kungsskogs masugn. Af de i det föregående uppräknade rekognitionshemman, lära följande till en början hafva blifvit föremål för kronans återvinningstalan : Örebro län. Hemmanen Finnån 1 mtl i Nora och Finnån 7/12 mtl i Jernboås socken, tillhöriga Stadra aktiebolag; Bastfallet 7/8 mtl, Bjursjöhöjden 9/16 mtl och Gränsjöskogen 5/6 mtl, tillhöriga Aktiebolaget Bredsjö bruk; Kindla 1 17/309 mtl och Vasselsjön 2 mtl, tillhöriga bruksegaren L. Larsson å Bredsjö; Katrinelund 9/16 mtl, Södra Jungfruboda 17/16 mtl och Knapforshöjden 3/80 mtl, tillhöriga Laxå bruks aktiebolag; Silfverhyttan 1 1/10 mtl, tillhörigt Alkvetterns aktiebolag; Aspafallet 1/2 mtl, Granhult 1 4/5 mtl och Hånkabacken 7/12 mtl, tillhöriga Klotens bruks aktiebolag; Vestra Sundet 1 mtl och Sågheden 15/16 mtl, tillhöriga bankiren C. G. Cervin i Stockholm; Frösvidal 1/8 mtl och Klockarhyttan n:r 3, 1/6 mtl, tillhöriga Frösvidals och Klockarhytte bruksegare; samt Kronoberg 1/2 mtl, Snöbergshyttan 1/4 mtl, Storsjön 1 mtl och Sjöängen 31/60 mtl, tillhöriga WVillingsbergs aktiebolag. ermlands län. Hemmanen Björnhult 19/24 mtl, tillhörigt Storfors ziörholng och Hertzenstorp 5/12 mtl, tillhörigt grefve F. Sköldebrand å ellekis. De i stämningarna åberopade motiv till dessa hemmans återvinnande skola vara, såsom förut är antydt, dels att de bruk, hvartill hemmanen ursprungligen upplåtits, blifvit nedlagda, och dels att hemmanen, i strid mot de i skattebrefven intagna förbehåll att oskiljaktigt tillhöra de verk som erhållit skatteköpen, öfvergått till andra egare. Med all aktning för dessa motiv kan den med ortens förhållanden mera förtrogne icke undgå att göra sig den frågan: af hvilken anledning hafva egarne till öfriga rekognitionshemman, som befinna sig i likartad ställning med de föregående, icke jemväl blifvit föremål för kronans återvinningstalan? Man kan dessutom känna sig frestad att framställa ett annat spörsmål, som ingalunda torde sakna sitt berättigande: hvarför upptogos icke dessa rättegångar redan för 30 år sedan, omedelbart efter sedan 1859 års förordning om utsträckt frihet för bergshandteringen trädt i gällande kraft? Det är nämligen ett faktum att rätt många bruk på grund af nämda författning just vid denna tiden nedlades, och att de öfverlåtelser af rekognitionshemman, som egt rum från de ursprungliga verksinnehafvarne till utomstående, först efter nämda tidpunkt togo sin