337 Olof Bohmans lefnadsminnen. (Forts. från sid. 208.) Med ett latinskt tänkespråk, hvars rätta lydelse bör vara: Cum damnamur a Mundo absolvimur a Deo, afslöt Bohman sin egen, här ofvan meddelade lefnadshistoria. Han fortsätter derefter sina anteckningar med några tänkespråk dels å latin och dels å franska, hvilka i denna redogörelse torde saklöst kunna förbigås. Deremot må här meddelas följande, jemväl af Bohman upptecknade »Någre välmenande moraliska tankar. En menniska bör glömma förbigångna vedervärdigheter och lemna sig i Guds behag. Det största nöje en rättsinnad menniska har och eger af sin lycka är, att kunna göra den torftiga godt. En uppriktig menniska önskar ock ingenting högre än att älska sin nästa som sig sjelf. För en rätt välgerningsmenniska bör man bära kärlek och högaktning så länge en varm blodsdroppa är i dens kropp, som välgerningen åtnjuter eller åtnjutit. Den bör hållas för en ren jemnkristen, som i råd och dåd m. m. bispringer sin nästa i nödens tid, utan afseende på vinst och fördel. Få menniskor äro beständiga i nöden. En menniska bör icke förhäfva sig öfver förmögenhet och rikedomar, ty de äro ett lån af Gud. Inför Gud allena böra vi erkänna vårt intet. Att kunna lefva dygdigt och dö saligt, är den största vetenskap bland alla. Kärlek till Gud är ej mindre en nödvändighet och skyldighet än en dygd. En menniskas ära och härlighet kommer endast an på sista minuten af hennes lefnad. En menniska måste läsa, till undervisning, till rättelse och till tröst. En verklig förtjenst består deruti, att tänka väl, tala väl och göra väl. Andras otacksamhet bör ej hindra en välsinnad menniska att göra godt. En menniska kan ej vara lycklig uti sitt företagande om hon ej är redlig. Lögnen kläder ofta på sig sanningens kännemärken. De klokaste begå understundom de största fel. En menniska, som vant sig i barndomen att löpa med sqvaller, har svårt vid att öfvergifva sitt handtverk. Att genom sqvaller sätta ovänskap och misstroende emellan gamla vänner är en fördömlig gerning. För en, som utlärt sqvallerkonsten, skall man sig allestädes granneligen vakta. Den som vill svärta sin nästa, han omstöper en redlig menniskas tal och utlåtande bakfram, dermed att tjena sin rådgifvare Asmodæus och äfven sig sjelf. Noraskogs arkiv. II. 22