357 men märkvärdigt nog åt öfre sidan, och som farten lyckligtvis var ringa kunde tåget genast stoppas. Genom medförd domkraft lyftes vagnen upp igen, och resan fortsattes. — Vid ett annat tillfälle hade några lastade grusvagnar kommit i drift, och som banan hade stark lutning satte de i väg med hvinande fart. Persson kom med »Förstlingen» för att hemta dessa vagnar och såg dem på detta sätt komma till mötes. Nu voro goda råd dyra. Vid sammanstötningen skulle icke blott maskinen krossats utan måhända äfven förare och eldare ihjälslagits. Fort som tanken slår Persson stopp och back, släpper på full ånga och ilar undan, allt hvad tygen kunde hålla, med vagnarna i hack ech häl efter sig. Den vilda jagten pågick en stund, men vagnarna vunno på honom allt mera. Slutligen stötte de ihop med maskinen, men stöten var måttlig, och ingen skada skedde. Men nu var det Persson, som började bromsa och fick sålunda snart bugt på flyktingarna, hvilka derefter ordentligt fördes till bestämd plats. Manskapet vid vagnarnas utgångspunkt, som visste att »Förstlingen» var i antågande, befarade det värsta och blefvo ej litet förvånade, då de något senare sågo honom helbregda komma »puttande» för att hemta andra vagnar. Det sista året Persson förde »Förstlingen» eller år 1856 anlände från England ett annat gammalt skrabbigt lokomotiv, som hade skorsten af koppar och bar nummer 1854 i stora messingsbokstäfver på skorstenen. Detta lokomotiv, »Kopparluren», som det allmänt kallades, hjelpte »Förstlingen» ofta med de långa och tunga grustågen. Sedan banan var fullt färdig ankommo andra lokomotiv från England, som öfvertogo trafiken, och Persson lemnade sin befattning med utgången af år 1856. Hans afskedsbetyg, som följande året utfärdades af riksdagsman Per Persson i Vassland, hvilken då var verkställande direktör, utvisar att P. Er. Persson icke blott är Sveriges förste lokomotivförare utan att han äfven skötte denna befattning med skicklighet, så att styrelsen hade skäl att gifva honom sitt fulla erkännande 1. »Förstlingen» såldes som jernskrot, tillika med spadar, kärror och annat skräp till H. Halldins verkstad i Örebro, hvilken skänkte ångpannan till ett museum i Stockholm, der denna fortfarande förvaras. Omkring år 1855 bygdes vid förenämda verkstad i Eskilstuna och af något bättre konstruktion än »Förstlingen» ett andra lokomotiv, som kom till Daglösen i Vermland för att der tjenstgöra på en mindre bana. Till denna P. Er. Perssons verksamhet som lokomotivförare må här ock tilläggas, att han är en af de ytterst få bergsmän inom Örebro läns norra hälft, som icke allenast i ord utan äfven i handling visat och fortfarande visar ett lifligt intresse för — »Noraskogs arkiv». Tack vare hans beredvilliga tillmötesgående, att till föreliggande anteckningar få använda de vid gården förvarade »gamla papperen», har det varit en jemförelsevis lätt sak att från andra källor utfylla resten. Hade utg. många sådana bergsmän att trygga sig till, skulle det vara hugnesamt och tillfredsställande att emellanåt framträda såsom en »bergslagens häfdatecknare»; nu deremot skall utg. med förvåning, ledsnad eller förargelse oupphörligt erinras om den okunnighet, enfald eller rent ut sagdt, skrytsamma dumhet 1 Jfr bilagan 18.