393 hufvudsakligen till några små notiser om bergshandteringen samt om fogdar och bergsfogdar derstädes, hvarom i det hela mera fullständiga uppgifter förekomma i DAHLS här längre fram införda beskrifning. Men då en del af FERNOWS här ofvan meddelade uppgifter äro minst sagdt vilseledande och således icke förtjena att vidare upprepas, synes vara nödigt att i afseende derå tillägga några anmärkningar och upplysningar. Det torde vara så mycket större anledning härtill, som det allt för väl kan hända, att, liksom denna gång mer än 100 år förflutit innan någon forskare mera allvarligt egnat Karlskogaorten sin uppmärksamhet, ett nytt sekel kommer att förrinna innan någon annan äter kommer att befatta sig härmed. Erfarenheten visar tydligt att, trots all den examenslärdom, som eljest i vår tid utvecklas, det måste räknas till de ganska sällsynta företeelserna att finna någon sysselsätta sig med ett så litet tilltalande och i ekonomiskt hänseende tillika otacksamt ämne, som — en något aflägsen och föga bemärkt landsorts historia... Den af TERNOW, efter »herr komminister Palin», anförda berättelsen, att de första inbyggarne i Karlskogabygden varit missgerningsmän, som lefvat dels af fiske och dels genom rån och plundring när tillfälle dertill kunde gifvas, är endast en vanlig »röfvarhistoria» utan faktisk rund 1, som för öfrigt motsäges af längre fram meddelade uppgifter om e första gårdarna härstädes. FERNOWS yttrande, att hertig Karl beslutat att med tiden göra Bodaskog nyttig för flera invånare är så till vida riktigt, att han på allehanda sätt främjade odlingens utveckling, men då FERNOW derjemte tillägger att »han uppmuntrade hvarjehanda folk, både in- och utländske, att här nederslå sina bopålar och anlägga bruk», begår han ett väsentligt misstag; ty några bruksanläggningar, om de ock af Karl varit påtänkta, inom Karlskoga kommo icke till utförande förrän långt efter hans död, under drottning Kristinas regering. FERNOW uppgifver sjelf, på andra ställen i sin beskrifning, att Björkborns bruk anlades först 1639, och Bofors 1646. Här må tilläggas att Valåse öfre hammar, som är den äldsta härstädes, tillkom 1632, den nedre 1649 samt Degerfors 1661. Den första masugnen inom Karlskoga härad bygdes, likaledes enligt FERNOWS egen uppgift, 1638 vid Åsjöhyttan. Derefter bygdes masugnar vid Tvärån och vid Boelfven 1640 2, vid Granbergsdal 1642, vid Sibbohyttan 1646 o. s. v., hvarefter orten genom en k. resolution 26 November 1660 erhöll sina första bergslagsprivilegier, bestående i åtskilliga skattefriheter, hvilka genom en andra resolution 11 December 1667 närmare bestämdes. Ogrundad är äfven FERNOWS följande uppgift, att »tvänne vackra herregärdar blefvo ock här, på ljufliga ställen, anlagde, till hvilka han (hertigen) utan tvifvel sjelf lagt grund, men sedan bortskänkt till adliga slägter, eller ock sålt». Dessa båda herregårdar, nämligen Bofors och 1 CARLBERG, i sin bergverkshistoria, sid. 368 och 398, tvekade ej att upprepa så väl FERNOWS berättelse härom, som dennes uppgifter angående hertig Karls bruksanläggningar vid Bofors och Alkvettern. Hvad särskildt beträffar de senare, skall på vederbörliga ställen grundlösheten af FERNOWS antaganden ådagaläggas. 2 Å båda dessa masugnsbyggnader utfärdades Bergsembetets privilegiebref 27 Oktober 1640.