452 och 1 1/2 skäppa 4 kannor hvete; tillhopa omkring 45 tunnor. Deraf erhöll sockenkyrkan till vinsäd 2 t:or, domkyrkan 1 t:na och kyrkovärdarna såsom »släparelön» 2 skäppor. Derjemte bör antecknas att man nu räknade 5 skäppor i tunnan. Af den återstående tiondeuppbörden erhöll kyrkoherden hälften enligt 1597 års bref. De öfriga i Varnums skogsbygd belägna gårdarna redovisade sin tionde genom presten i »Varnumma». Såsom en egendomlighet må anföras att en särskild med prestens sigill »beseglad» längd upptager såsom öde inom Karlskoga socken torpen Stegelviken, Lervik, Brickan, Valåsen, Sandtorp och Videbäck, ehuru åtminstone två af dem finnas upptagna i nyss anförda längd öfver kronotionden. Ett dylikt förhållande förekommer icke ensamt för år 1600. Äfven under några af de följande åren kan man finna gårdar och torp upptagna såsom »öde» i den ena längden, under det att i en annan längd eller »register», som det äfven heter, för samma gårdar redovisas utgjord tionde eller annan utskyld. Då emellertid i regeln både ordinarie och extra utskylder för dylika ödegårdar afkortades, kan det verkligen ifrågasättas hvilkendera, fogden eller presten eller båda gemensamt, som kunde hafva fördel eller gagn af en dylik afkortning 1. En annan egendomlighet, som jemväl är svår att nöjaktigt förklara, är den, att i prestens tiondelängd upptages ett icke ringa antal gårdar eller torp, hvilka deremot icke finnas uppräknade i föregående E- längd. Dessa äro: Abborrkärn, Immetorp, Fiskesjön, Espenäs, Kyrkotorp, Slätbråten, Vestra Kedåsen, Trösvattnet, Granberga, Backeberga och Limmingstorp. Af dem är åtminstone Slätbråten ett jemförelsevis gammalt torp, som finnes omtaladt redan i 1584 års skattläggningsjordebok 2 och hvars uteslutande ur 1600 års jordebok måste anses som ett uppenbart fel. Hvad åter angår de öfriga torpen, så torde dessa hafva tillkommit ett eller annat år före upprättandet af sistnämda jordebok. Huruvida de derförinnan blifvit skattlagda till utgörande af årlig ränta är ganska ovisst, men om så varit förhållandet, kan med fog misstänkas att man uraktlåtit uppföra de ifrågavarande torpen i jordeboken, för att undgå redovisningen af deras räntor, hvilka vederbörande antagligen icke försummat att utkräfva. 1 Den kände historieforskaren AnND. FRYXELL vet också berätta, att »mot inga var Karl (den nionde) så förbittrad, som mot fogdarna, i anseende till många hos dem anmärkta bedrägerier. Än hade de af allmogen utkräft för höga skatter och stoppat öfverskottet i sin ficka. Än hade de tagit mutor för att lemna brott ostraffade. Än hade de bidragit till kronogodsens förskingrande; och då Karl en gång efterskänkte de obetalta skatterna, hände det, att några fogdar, sådant oaktadt, tvungo bönderna att utbetala skatten, hvilken de dock sjelfva behöllo. Karl var icke den konung, som lemnade sådant ostraffadt, och det var under hans regering icke sällsynt att se häradets fogde hänga i häradets galge. Karl plägade till och med påstå, att de fleste, som varit fogdar i sex år, kunna utan dom och ransakning hängas. Då någon af hans hoftjenare begärde en ledig fogdesyssla, plägade han svara: alltså vill ock du blifva en kronotjuf. — Ett faktum är, att en fogde sällan tjenstgjorde flere år på ett ställe. De ombyttes oupphörligt, likasom äfven fögderiområdena allt som oftast blefvo förändrade. — Jfr FERNOWs beskrifning s. 453. 2 Jfr sid. 425 här ofvan.