Qvarntullen och mantalspenningarna; den äldsta mantalslängden. Enligt riksdagsbeslut af 2 April 1625 åtogo sig ständerna den s. k. qvarntullen, hvarmed förstods en afgift till kronan, lagd på all den spanmål, som fördes till qvarn att förmalas, hvilken skatt skulle utgå för 1 t:na hvete med 12 öre, för 1 t:na råg 8 öre, för 1 t:na ärter 6 öre, för 1 t:na korn eller malt 3 öre, för 1 t:na hafre 2 öre o. s. v.; men då handqvarnar ännu mycket begagnades, föreskrefs äfven, till förekommande af förlust för kronan, att en hvar, som egde handqvarn, skulle uppgifva huru mycket han ville på den förmala och skatta derefter. Då emellertid tillräcklig kontroll ej kunde utöfvas öfver den sålunda bestämda skatten och man ej heller ansåg sig kunna helt och hållet förbjuda handqvarnars begagnande, öfvergafs detta beskattningssätt och valdes i stället ett annat, hvarigenom man efter uppskattning af den skattskyldiges spanmålsförbrukning för året bestämde det belopp han borde betala. På detta sätt tillkom i riksdagsbeslutet 24 December 1627 den föreskriften, att allmogen och presterskapet för handqvarnarnas bibehållande skulle betala en personlig afgift af en mark eller 8 öre för hvart hjon, som var öfver 12 år och fans i husbondens bröd, samt derjemte kronotull för hvad som förmaldes på odalqvarnarna. Emellertid ansågs den sålunda bestämda afgiften otillräcklig och utvägar vidtogos för att höja densamma. Detta skedde genom ett k. mandat 14 December 1628 och ett k. bref till allmogen i gemen 12 Januari 1629, i enlighet hvarmed handqvarnarna, på allmogens enträgna begäran, än vidare på behaglig tid skulle tillåtas under de vilkor, att den, som ensamt begagnade odalqvarn, gaf tull efter taxan, men husbönder, som ville begagna handqvarnar, betalte sex mark för hvarje deras hjon öfver 12 år och voro ändock pligtige att utgifva tullen för den säd, som de läto förmala å odalqvarnar. Beloppet nedsattes kort derefter genom ett k. cirkulär 27 Mars sistnämda år till 5 mark, hvarigenom skatten erhöll benämning af femmarkshjelpen. Denna handqvarnsskatt afskaffades 1631, såsom för de fattiga odräglig. Till och med Gustaf Adolf sjelf insåg detsamma och han förklarade i bref, dat. Werben 5 Augusti samma år att »handqvarnarna må blifva som de äro; vi hålla det för qvarntull nog, när en arbetar så armarna värka», hvarefter från följande året den ursprungliga qvarntullen i hela sin vidd skulle tillämpas enligt en med hänsyn till penningevärdets fall förhöjd taxa. Men redan i December 1633 hade regeringen enligt ständernas önskan och för det myckna underslefvets skull befallt, att qvarntullen skulle i Finland på försök utbytas mot en afgift af 12 till 16 öre för