514 20 Mars, gifva vid handen att konungen antagligen rest från Karlskoga föregående dag på morgonen och efter omkring 5 mils färd på aftonen samma dag anländt till Örebro. Denna resa blef ock hans sista inom bergslagen. Efter att sedermera personligen hafva deltagit i det kort härefter utbrutna danska kriget, insjuknade konungen på återresa derifrån och afled i Nyköping 30 Oktober 1611. Om uppodlingen af Vermland, yttrar en Vermlandsson, tillika en af våra mest frejdade historieskrifvare 1, »har Karl, näst den konung, som fornsagan här låter först sätta yxan till skogroten, de största förtjenster, och är isynnerhet den egentlige skaparen af dess bergverk. Vermlands finnar äro af honom inkallade såsom nybyggare. Karlskogas bygd, förut en vildmark, der vid Möckelns strand enstaka fäbodar voro de enda boningar, bär ännu hans namn. Karlstad, den första stad i Vermland, är af honom anlagd, och ännu hundrade år efter hans död kallade de gamle i landet honom endast store Karl». Och angående hans egenskaper som regent säger en annan historisk författare 2, att »Karl IX intager sin plats i raden af Sveriges yppersta och är föreningslänken mellan sin store fader och sin store son. Under svårigheter, som delvis voro ännu större än de, med hvilka fadern haft att kämpa, har han återstält, tryggat och utvecklat dennes verk, och på samma gång i alla riktningar förberedt sonens konungagerning. Såsom person saknade han det faderliga och vördnadsbjudande, som är utmärkande för Gustaf I, och i ännu högre grad den sinnets ädelhet och harmoni, som tryckt sin prägel på Gustaf Adolfs hela lif. Hans misstänksamhet, framkallad af de förhållanden, i hvilka han var satt att verka, förledde honom stundom till orättvisor, hans stränghet urartade ej sällan till hårdhet och grymhet, hans lågande nit öfvergick ofta till häftighet och vrede, som gaf sig uttryck i de gröfsta ord, ej sällan i personliga våldsamheter. Älskad var han derför icke, men efterverlden vördar i honom den kloke och skarpsinnige, den hjeltemodige och dådrike, den outtröttlige, för fosterlandets väl och lagens helgd nitälskande herskaren, som genom sitt lifs bragd bestämmande inverkat på fäderneslandets hela följande utveckling». 1 ER. Gusr. GFEIJER. 2 O. AuIw, Sveriges historia III: 458.