584 behåller hvar, som han bygt hafver. Dermed ingen hafver att fordra någon af annan.» »Näst kom för rätten Nils Persson i Kölebråten med sin måg Oluf Larsson och gaf tillkänna, huru som han Oluf hade med sin förra hustru, Karin Henriksdotter ifrån Kärne, begynt att upptaga sig ett torp utom Kärne, kalladt Malmbergshöjden 1, och sedan hon blef död och han fick hans, Nilses dotter, Elin Nilsdotter, gjort med hans gode minne, ja och samtycke ett vän- och kristeligit byte med andra mågen och dottren Erik Andersson och Ingrid Nilsdotter i så måtto, att de skulle öfverlåta Oluf och Elin sitt fäle, som de hade inne med Nils uti Kölebråten, med den arfslott och rätt, som der kunde dem framdeles tillfalla, och träda, såsom de alleredo trädt hade till torpet Malmbergshöjden, njutandes och behållandes det, lika som det af dem sjelfvom upptaget vore, dock så att Erik och Ingrid skulle gifva Oluf och Elin emellan tio riksdaler; men nu ångrade dem det så att de ville ryggat, begärandes förty att rätten ville samma byte stadfästa, och tillhålla Erik och Ingrid att blifva der vid. Så emedan be:te Oluf och Erik med sina hustrur ej kommo till förliknings der om, förr än mellangåfvan eftergafs: ty afsades, att bytet skulle stånda, såsom det gjordt var, undantagandes det att Erik och Ingrid ej gifva någon penning emellan, och det vid vite, som lag säger om lagmans dombrott.» Vid samma ting »vordo Bertil Simonsson i Agen och Håkan Jonsson i Ängetorp kallade till att vittna om en äng emellan Degernäs och Degernästorp. Hvarföre aflade de först sin ed och efter lag båda ihop, och sedan vittnade hvar för sig, efter som följer, nämligen Bertil sålunda, att när Lars Månsson i Degernäs och Lars Jönsson i Degernästorp voro en gång hos honom Bertil, så taltes de vid om den ängen, som nu tvistas om, att Lars Månsson i Degernäs, som då hade henne om händer, sade sig vilja unna och efterlåta henne Lars Jönsson i Degernästorp allenast i sin lifstid, om han ville gifva honom ett pund smör, men efter hans död måtte barnen hafva makt att taga henne igen under gården, som han af ålder tillegat hafver. Håkan berättade, att Lars Månsson klagade sig ej njuta någon frid på den ängen, då begärde Lars Jönsson henne. Lars Månsson efterlät så honom henne i sin lifstid för ett pund snör. Sedan Lars Månsson vore död, skulle hon åter gå till gården. När Håkan det hörde, sade han: karlar, i hafve intet att köpslaga om, efter det är kronones jord. Deröfver Lars Jönsson så vredgades, att han ville slå honom.» det ting, som hölls 1 och 2 Mars 1652 i Karlskoga prestegård, »vittnade nämden huru som de hade efter laga befallning mött Visnums höradsnämd vid rået emellan denne socknen och Rudskoga i fjor om sommar, att bese det torpet och nybygget, som Sven Larsson hade begynt upptaga, och funnit, att det, efter som sockne- och häradsrået utviste, låg med hus, tomt och åker på denne och med äng på Visnumssidan, menandes fördenskull att det ej skulle kunna stå. Så emedan rätten tyckte också likt vara, och der hos betygades, att rået emellan nästliggande hemman, Agen krono och Gräsholmen skatte här i Karlskoga, var med laga 1 Enligt hvad som förekommer i ett annat ärende vid samma ting, skulle detta upptagande ha skett 1648.