592 nande fråga» för Karlskogabygden. De af hertig Karl genom sitt mandat om svedjehuggning 1587 (sid. 432) inympade åsigterna om fördelen af att »fälla skog och bruka svedjeland» hade blifvit alltför djupt rotade för att medelst lagbud i motsatt riktning i en hast kunna upphäfvas. Det missbruk, som den förut medgifna rätten till svedjande medfört, i det att mången utan annat syfte än erhållande af en rågskörd förledts till skogens nedfällande och uppbrännande, kunde icke i längden få fortfara. Man hade af de samtidigt tillkomna nya bergverksanläggningarna småningom lärt sig, att skogen kunde både nyttigare och fördelaktigare användas än till »bålande och brännande». Till förekommande af vidare missbruk i sådant afseende utfärdades under regeringens vistelse i Örebro 18 Mars 1639 en s. k. inhibition eller förbud »att ingen uti bergslagen må bruka något svedjeland», hvars öfverträdande straffades med dryga böter, hvarjemte angifvaren försäkrades om »tredje penning» deraf. Flera försök gjordes att erhålla ändring i den sålunda tillkomna, ganska stränga förordningen; men genom särskilda resolutioner af 20 Februari 1640 och 25 Februari 1642 blefvo framställningar i sådant syfte lemnade utan afseende, och allmogen allvarligen förehållen att icke företaga sig »något skadeligit skogsfällande», som kunde blifva menligt för bergsbruken o. s. v. Enligt ett regeringens bref till landshöfdingen Karl Bonde, dat. 10 Februari 1643, hade några finnar från Karlskoga »underdånigst tillkännagifvit, att de hafva sig försett och förgripit emot vårt kongl. förbud af svedjefälle och skogshygge, och fördenskull skola vara sakfälde och dömde till böter, jemväl ock mista hvad de i år fällt och huggit hafva, ödmjukeligast begärandes, att vi dem med någon skonsmål benåda ville». Denna deras anhållan bifölls så till vida »att de måge för hälften af böterna blifva förskonte»; den andra hälften skulle deremot erläggas, hvarjemte de icke heller fingo »åtnjuta hvad arbete, som de vid bemälte skogs- och svedjefälle användt hafva» 1. Förut är omtaladt (sid. 551) hurusom vid tinget 16 Maj 1642 bergmästaren Sten Andersson varit tillstädes »i landshöfdingens ställe». Domboken innehåller härom, att »samma dag upplästes välbe:te Sten Anderssons fullmakt, som landshöfdingen välb. herr Karl Bonde hade honom gifvit att, såsom en landsfogde uti hans ställe, bevista häradsting å landet och rådstufvor i städerne, jemväl ock utfordra H. K. M:ts extra ordinarie hjelper» 2. Vid samma tillfälle »publicerades K. M:ts ordning och stadga, huru hållas skall med figgare och fattige, som rätt allmoso behöfva, item med landstrykare och lättingar, gjord på riksdagen i Stockholm den 28 Februari nästförledne. Sammaledes ock uppskofsmandatet om myntet, gifvet i Stockholm den 2 Aprilis i detta år». Vid ett följande ting 26 Juni 1643 i Mosserud, upplästes k. myntplakatet af 24 Mars samma år, »lydandes om allehanda in- och utländska myntsorter, huru högt hvar gälla skall efter nästkommande Johannis». På häradstinget 12 September 1644 i Bregården, i närvaro af Krister 1 De ifrågavarande finnarne äro icke namngifna i brefvet, men torde sannolikt vara desamma, som för olofligt svedjande bötfäldes vid 1642 års ting (sid. 551). 2 Jfr Noraskogs arkir I: 4.