615 gade om rågen, hvilken den nu skulle skära, gafs honom det svaret, att han kunde låta det göra, men låta stå säden till rätta. 4. Att det skall ransakas, hvilken säden med tillstånd sedan behållit hafver: Om detta vedergicks och bekändes, att säden är blifven hos Peter Dober, efter ingen hafver sedan på henne talat. 5. Att Mårten Drost skall skäligen bevisa sig hafva haft befallning således att handla, af hvem och på hvad tid han den befallning bekommit hafver: Dertill svarade han, att han hafver icke fuller fått befallning att slå, utan att hålla hand öfver bonden, att han måtte blifva vid gården efter H. K. M:ts bref.» Härmed afslutas Häradsrättens vidlyftiga ransakningsprotokoll angående detta ärende; men nästan omedelbart härefter »framträdde för rätten den kongl. Götarikes hofrättsassessor, högvise och väl:d Peter Dober, gifvandes klageligen tillkänna, huru som hans sockneman Bertil Simonsson i Agen hade i nästförledne vår uti Dufvedalen berättat och sagdt, att hans hustru är kommen uti ryktet för deras barns præceptor, Daniel be:d, såsom skulle de icke hafva haft ett lofligit umgänge med hvarandra, med begäran, att emedan han för sin person på så lång tid och de åtskillige orter, som de hafva varit uti äktenskap och vistats, aldrig hafver sett, märkt eller förnummit det ringaste mankera på hennes trohet emot sig till denne dag, rätten ville då taga denna saken till förhör och henne afhjelpa med lag, på det han måtte veta om hans hustru vore dertill skyldig eller icke, och der något brott vore, der på följa kunde det straff som vederbör». Efter en temligen vidlyftig ransakning befanns saken resultera sig i en ganska vanlig sqvallerhistoria, som församlingens kapellan, hr Zacharias Olai, särskildt mödat sig att utsprida; »och efter omröstande beslöts ändtligen här utöfver således, att emedan ingen hafver funnits, som ofvanbe:rte uti rykte komne personer, hustru Kirstin och Daniel, någon oära hafver kunnat eller velat öfvertyga: dy böra de för samma lösa tal och rykte vara frie vid 40 marks vite, det den utgifva skall, som oftare härom utan bättre skäl och tyg rörandes varder. Men hr Zacharias, som öfvertygad är, att hafva detta talet fört, och icke hafver kunnat lagligen ifrån sig leda, vare saker till 40 mark efter det 20 kap. Tingm. B. L. L.». Huruledes tvistefrågan mellan Dober och Drost slutligen afgjordes, är ej närmare kändt. För Dober torde dock saken hafva stält sig skäligen gynsamt, ty genom ett »vederlagsbref», dat. Stockholm 10 Maj 1647, fann drottning Kristina lämpligt, att »i anseende af den flitige och trogne tjenst», som Dober »gjort och bevist hafver», gifva honom för ofvanberörda hemman Backa och Fiskesjön »till =ÔŐ den gården uti Småland och Sandseryds socken, Åsen be:d, som han sjelf bor uppå, såsom ock ett hans skattehemman uti Vermland och Karlskoga socken, Bo be:d, dem qvitt och fritt för alla der af gående vissa och ovissa utlagor; såsom ock frihet för utskrifning, skjuts- och gästning på den gården han sjelf bor uppå, uti sin och sin hustrus lifstid att njuta, bruka och oqvaldt behålla». Redan följande året sålde han hemmanet Bo, på sätt här nedan vidare omtalas. Huruledes Dober 1646 återvann Björkekärrsängen till Bo, omtalas sid. 574.