90 1629 den 11 Juli vardt rätt laga sommarting hållet med allmogen af Lindesås. Närvarandes befallningsmannen väl:d Jakob Persson samt med bergsfogden Hans Nilsson och förr beskrefne nämd. — Uppbud. Efter:ne jord och hemman vid detta ting lagligen uppbudne: ——— — — 2) Mats Salmonssons gård uppå kyrkebolet af klockaren i Linde, som honom köpt hafver, första gången lagligen. . 3) Mjölnare-Pers gård vid kyrkebolet af Per Joensson i Arboga, första gången lagligen.— — — — — 5) Byfogden Per Anderssons vret af Lars Henriksson, som honom i pant hafver, första gången lagligen uppb:n. 6) Dalkarlshyttan, af Anders Olsson vid kyrkebolet, tredje gången lagligen. 7) Ett jordestycke vid Björkhyttans qvarn, af Erik Joensson vid Åsen första gången lagligen uppbjudet. 8) Klaes Jakobssons gård vid Åsen andra gången lagligen. Anno 1629 den 24 Oktober vardt rätt lag hösteting hållet med allmogen af Lindesås; närvarandes befallningsmannen välaktad Kristofer Geijer med välborne ståthållaren Karl Bonde och förr skrifne nämd. — Vedetång och mulebet till Lindes prestgård. Kom för rätten kyrkoherden vid Åsen vällärde hr Daniel och sig förfrågade, efter till prestegården är ingen skog och hans antecessores likväl af ålder hafva haft sitt vedefång och mulebet på Lindesbys mark och ägor, om ock icke han måtte få njuta samma vilkor och rättighet, som de andre tillgodo. Då vittnade och svarade nämden, att när vid Lindesås byen först är vorden upprättad och i verket stäld, så är af de nästomliggande hyttor och byar lagdt skog och mulebet till byen, så när som af Lindesbyn är intet taget eller lagdt till Åsen, hvilket de sade därföre skedt vara, att presten vid sen skulle med dem i Lindesbyn hafva sitt nödtorftige vedefång och mulebet. Hvarföre vardt ock nu för rätten afsagdt, att herr Daniel och hans successores skulle efter denna dag njuta och behålla all den rättighet och rätt, både i vedefång och mulebet på Lindesbys mark och ägor, som han och hans antecessores intill denna dag haft och njutit hafva därpå. — Vittnesbörd om Fingerbo-äng. Kom för rätten Sten Andersson och på den välborne herres, hr Johan Sparres vägnar fordrade och begärde ett sannfärdigt vittnesbörd om Fingerbo-ängen, och om dem icke vore veterligt och, kunnigt, att samma äng hade hört och lydt till Fingerbogården vid Åsen, som den välborne herren tillkommer. Då vittnade och bekände de äldste i nämden, som längst mindes tillbaka, att de aldrig annorlunda hade förstått, hört eller vetat än att förbenämde Fingerboängen hafver af ålder och urminne hört, lydt och legat till Björka; men när Pinrik som bodde i Fingerbo-gården, fick sin hustro ifrån Björka, då fick han samma äng med sin hustro, hvilken var hennes rätte arf och odeljord. Sedan är samma äng af dem blifven pantsatt till en, benämd Lars Skinnare, hvilken henne några år häfdat och brukat hafver. Därefter är en kommen till Björkan, benämd Nils Eriksson, den där ock