104 Ånyo eldsvåda. Under 1637 synes åter eldsvåda hafva timat vid Lindesås, i det 2:ne gårdsägare Henrik Former, vanligen kallad Henrik Tysk, och Nils Björsson, erhöllo skattefrihet för samma och nästföljande år. Närmare underrättelser saknas, emedan de flesta af 1630-talets fogde- och räkenskapshandlingar äfven varit utsatta för eldsvåda, så att endast mycket ofullständiga upplysningar därur kunnat vinnas. På tinget vid Lindesås 16 Januari 1637 intygade nämden, att bland andra »döfva Brita i kapellansstufvan, lagd för 8 foror kol», icke var annat än tiggare. Lindes kyrka som jordägare. Därom innehåller häradets dombok för 25 April 1637 följande: »Efter såsom kyrkan vid Lindesås hafver sin enskilta jord därsammastädes; därföre var nämdens samt befallningsmannens censur och mening om be:te jord samt betänkande, hurulunda kyrkan kan prosperera och hafva därutaf någon fördel, näml. att de. som hafva bodar på kyrkones enskilta jord, skola gifova en genant till kyrkan; och de, som hafva häfd där uppå och köpt hvar af andra, skola vara närmast såsom för sin städsel, och, där de blifva fale, skall kyrkan vara närmast att lösa till sig. Lika såsom om boderummen, som ligga på kyrkones enskilda jord, slutet är: detsamma blef ock så lika slutet om dem, som bruka kyrkones jord till kåälgårdar; dock öfverhetens disposition förbehållen, där magistraten detta förändra täckes.» I samma dombok förekommer vidare: »Efter såsom nämden vittnade att kapellanen hr Staffan hafver en vret upp om Kapellvreten, som han för lag och rätta under sin gård vunnit hafver, för hvilken vret han begär byta sig till kyrkojord igen, för ingen annan orsak utan för lägenheter skull, efter hr Staffans är fyra gånger bättre; därföre efter hr Staffans begäran blef honom här uppå lofvadt ett häradsbevis.» Lindesåsboarnas vretar. Vid häradsting på Lindesås 17 April 1638 afsades därom följande märkliga beslut, som dock, likt så många andra, sällan tillämpades: »Efter såsom Lindesåsboarna hafva bekommit högloflig i åminnelse gamle konung Gustafs bref till att bekomma vedebrand uppå hytteägorna däromkring och mera, som sjelfva brefvet utvisar, men sjelfva brefvet missbrukat, skridit öfver sitt tillstånd och gjort sig hagar, ängestycken och andra egendomar på be:te hytteägor, det de nu bruka för sin egendom, och icke dess mindre hafva sin vedebrand, mulebet och mera på de ägor, som igenlefde äro (= återstå) bolbyarna till förderf och undergång; därföre blef efter brgsmännernas, som skada lida, begäran och rättmätiga fordran dömdt och afsagdt, att alla de, som intet laglige skäl hafva, utaf Lindesåsboarna, sina hagar att häfda och bruka, skola dem mista och läggas under bolbyarna igen.» Handeln vid Lindesås åter reglerad 1639. Ända från den tid, vid medlet af 1300-talet, då bergshandteringen inom denna bygd på allvar tog sin början, blef Lindesås kyrkoby genom sitt centrala läge en medelpunkt för varubytet mellan bergslag och landslag.