106 och rättigheter inom Nora och Lindes bergslager samt anlade Flögfors. En kopparhytta bygdes af Jakob Urbansson. Finnar följde efter och upptogo ett grufhål bredvid Jakobs samt bygde för egen räkning en hytta i strömmen, kallad Finnhyttan. Från gamla kopparberget vid Falun anlände 1630 tio personer, som äfven upptogo ett grufhål och bygde sig en smältugn. Äfven de Geer lät uppföra en hytta, så att 4 sådana på kort tid uppstodo. gpe frihetsår för tillverkningen beviljades Ljusnars kopparverk 1630. Men »Mårten finne, som grufstället upptäckt, blef strax slagen med blindhet, den ock varade uti många år, till dess hans lif ändades», förmäler sagan. Det må tilläggas att i 1642 och en följande års mantalslängd uppräknas äfven blinde Mårten Nilsson i Löa bland »utfattige, utlefvade, blinde och förlamade» personer. Enligt de föreskrifter, som meddelats af öfverbergmästaren Georg Griesbach i ett till Bergsembetet afgifvet memorial, dat. Lindesås 22 September 1632, skulle den färdiga kopparen levereras till kronans fogde, föratnämde Kristofer Geijer vid Lindesås, »hvilken skulle betala 24 riksdaler eller dalersvärde i kopparmynt för hvarje skeppund god koppar och hälla bemälde koppar i tillbörligt förvar till dess den affordrades». Enligt ett förmyndareregeringens bref 23 December 1634 anbefaldes nyssnämde Geijer, som emellertid blifvit förordnad till inspektor och kopparuppköpare, att utlemna till Lindes kyrka 6 skepp. »Finnmarks koppar», mot vilkor att väg därifrån anlades, så att man med kärror och lass beqvämligen kunde färdas mellan Lindesås och det nya kopparberget. Till kopparverkets understöd anslogos kronans räntor och inkomster af närmast belägna hemman, torp och lägenheter. Koppartillverkningen hade nu kommit i full gång. De talrika inflyttningarna af gruffolk och andra, som voro aeftta därvid, föranledde ock att prest hit förordnades och kyrka bygdes 1635. Genom k. resolution 5 November 1636 beviljades ytterligare 5 frihetsår och följande året utnämdes Harald Olufsson till ortens första bergmästare. Denne blef ock bergsbrukets egentlige ordnare härstädes. Genom regeringens bref 8 November 1638 tillades kyrkoherden vid »Finnmarks kopparbruk» i Lindes socken till årligt underhåll 16 tunnor spanmål, likaså »det torpet Mårtenstorp be:dt, som kronan af en torpare därsammastädes köpt hafver, att han det för prestebord såsom andra prester fritt njuta och behålla må». Vidare skulle »ock dessa finnetorpare, nämligen Nol- och Söder-Hörken, Aflången och Bresjön, till be:te kyrkoherdes bättre undsättning och underhåll, här efter med deras tionde och annan pligtig rättighet höra och lyda till Finnmarks bruk och församling». I det svar, som regeringen aflät 30 Juli 1640 till landshöfdingen Gustaf Leijonhufvud på dennes därom aflåtna skrifvelse, ansågs »det fuller hafva sina skäl» att nya Kopparberget skulle få sin särskilda tingsplats, efter orten var långt aflägsen från gamla tingsplatsen vid Linde, »och många därföre ofta till tinget intet kunna komma», samt att »halfva nämden med finnar besättas måtte, efter som det är mest finnar, som där i socknen bo». Landshöfdingen ägde att »den saken med hr Karl Bonde öfverlägga och med hans inrådande förordna däröfver hvad de båda funno 1 K. Huurt, Ljusnarsbergs krönika, sid. 6.