Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lindes kyrka i äldre tider
- De äldsta kyrkografvarna
- Instruktion för kyrkovärdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
grafvar tillhörde Peder Hansson på Snuggan, som afled 19 Maj 1628.
Den öfver grafven lagda tackjernshällen finnes numera använd som
trapphäll vid Jerle mjölnareboställe i Nora socken och är jemförelsevis väl
bibehållen. Af den därå anbragta inskriptionen får man ock veta, att
hustrun hetat Kirstin Pedersdotter och att de tillsammans ägt 11 barn,
5 söner och 6 döttrar. Det må tilläggas att Peder Hansson blef
nämdeman 3 Februari 1613, att han enligt tingsprotokoll 3 Juni samma år
hade »gifvit sin hustrus medarfvingar för den arfvelott, som dem hafver
tillfallit uti hennes fäderneshemman uppå Snuggan, som han besitter,
osmundsjern 28 fat, förutan sin hustrus del, hvilken är 7 fat», samt att
ha 4 Juni 1620 erhöll »lyssen» eller fasta på samma hemman. En son
Johannes Petri Fabricius, som under åtskilliga år bodde på
fädernehemmanet, omtalas såsom fältpredikant i MuncktEeLLs herdaminne III: 476.
Den andra grafven, hvars gamla tackjernshäll användes som trapphäll
vid Jerle bruksarbetarebostad, jemväl i Nora socken, har enligt den delvis
oläsliga inskriptionen å hällen tillhört Hans Andersson med sin hustru
Karin Björnsdotter, hvilka antagligen varit boende i Björkhyttan. ar
denna förmodan riktig, så är kändt, att han afled omkring 1630. Hans
Anderssons hemman öfvergick därefter till den förut omtalade faktoren
Olof Pedersson (jfr sid. 103), som kanske var en måg i huset.
Dessa båda grafhällar inköptes i början af 1850-talet från Lindes
kyrka. Var hon då verkligen så nödstäld, att en dylik försäljning af
forntida grafminnen kunde vara behöflig? Skulle hällarna ej på lämpligt
sätt kunnat inmuras i kyrkoväggen såsom fasta minnestaflor?2 Svårligen
kan det vara till skam eller skada för en församling, yttrade för länge
sedan en framstående bygdeforskare 1, »att utanför eller inom den fridlysta
tempelgården hafva många grafvar, grafstenar, epitafier, vapen m. m.,
som erinra att där, åtminstone fordom, bott män af större utmärkelse i
ett eller annat hänseende, hvilkas anhörige velat, på god tro om
skonsamhet af efterverlden, förvara minnet af dem, som saknats. icke blott af
ffdeçdter, utan af hela menigheter, någon gång af hela
fädernesandet.»
.
Instruktion för kyrkovärdarna.
Borgmästaren Anders Stensson, som, att döma af rådstuguprotokollen,
var ganska uppfinningsrik på förslag till förbättringar än på det ena, än
på det andra området — s. k. reformer —, men som dock sällan omsatte
sina förslag i handling, »proponerade» vid ett rådstugusammanträde 13
Januari 1662, »såsom ock tycktes nödigt och nyttigt vara, att en ordning
måtte författas hura vida kyrkovärdarna med kyrkones inkomster och
utgifter skola hafva till att göra, alldenstund där med understundom
något lamt tillgår; hvarföre resolverades, att dem till underrättelse, som
med kyrkones intrader hafva till att beställa, skall med forderligast
ställas en rättmätig ordning och instruktion». Någon dylik kom
naturligtvis icke till ständ, enär detta förslag, såsom de aldraflesta af borg-
1 Axd. Licsell, beskr. öfver grefskapet Dal, I: 446.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat May 23 13:47:06 2026
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/noraskog/3/0195.html