Riksdagsvalet för Lindesberg 1682. Vid genomgåendet af Drätselkammarens handlingar anträffades äfven följande klagoskrift, utan datering och så till vida stympad, att den resolution, som antagligen varit tecknad därå, blifvit bortrifven. Det i sitt slag märkliga aktstycket lyder sålunda: Högvälborne herre, hr Landshöfding, nådgunstige befordrare. Eders nåde kunne vi klageligen ej obemält, utan i största ödmjukhet föredraga huru såsom Borgmästare och råd, efter K. M:ts allernådigste riksdagsbref, sammankallade borgerskapet å allmän rådstuga, att samråda sig om en skickelig herredagsman, och därtill utgifva penningar. Då proponerade borgmästaren Anders Stensson med tillbörlig skickelighet: att såsom K. M:t förnämligen kallar borgmästaren, tillfrågades dem, om de icke vore åtnöjde att han på stadsens vägnar samma besvär med rådmännens samtycke sig påtager. Hvar på en ung beryktad karl, Lars Nilsson skomakare benämd, framstiger något drucken, säjandes att borgmästaren, sedan han hitkom, aldrig gjorde rätt ej heller gör, brukandes därvid mycket otidigt ropande, som de andre af borgerskapet alldeles hindrade sina meningar utsäja. Sedan begärde rätten, att de ville taga gamle borgare till råds, och sin mening med höflighet utsäja, hvilket dock intet blef efterkommet, utan be:te exorbitant allt fort med sin påbegynte sidvördnad emot rätten framfor, slåendes först med hand och sedan med sin hatt, den han ock där qvarlemnade främst på rådstugubordet. Som nu rätten förmärkte, för denne påstående insolentien skull, sig intet kunna sin embetsskyldighet förrätta med mindre denne exorbitanten [som skötslöst sine förmäns bud som dels borgerskapets varning föraktade] blefve afskaffad: ty i anledning af det 35 kap. Rådst.B. resolverades, att han skulle gå i stadsens gömmo, så länge han ruset sig afsufvit, hvar öfver en del af borgerskapet gaddade sig samman, förhindrande stadstjenarne icke komma med honom fram, därföre borgmästaren i skrankdörren sade: på K. M:ts, hans nåde hr landshöfdingens och mitt anförtrodde embetes vägnar, förbjuder jag eder göra stadstjenaren något hinder, hvarpå ingen hörsamhet var tillförmärkande. Därföre borgmästaren, med itererande af konungsfred, försvarade stadstjenaren att komma med exorbitanten inemot rådstugudörren, då en del af borgerskapet med stort tumult, upphäfne händer i vädret, skria- och ropade, togo honom ifrån stadstjenaren tillbaka, vid hvilket oväsende borgmästaren icke annorledes kunde än måste tränga och krypa emellan folket tillbaka, då ock, som spargeras skole, fyra stycken hafva gripit honom i axlarne och efter hårdt; ändtl. sedan exorbitanten således blifven fredad, springer han omkring sjungandes tetantertant och slår sin hatt först i spishällen och mot väggen, rifver sig i håret, kommer där med in, slår handen i rådstugubordet, säjandes till rådm:n Johan Höjer, att han var en kämnär och profoss, stötte rådm:n Henrik Persson i ryggen, så ock till Gudmund Bengtsson med ofta itereradt rop, I hafven gjort nequitia, i det han hafver talt mot hans fader hos Eders nåde. Därpå ock äfven Govaster Joensson, skomakare, med stötande finger på bordet sade: att be:te rådman hade tubbat hans dräng godvilligen gifva sig till båtsman, eljest påmindes borgerskapet att samråda sig om båtsman, Noraskogs arkiv. 111. 14