224 Följande dag, 16 Februari, »Infann sig rådmannen väl:d Petter Velamsson att aflägga efter k. förordning sin ed, efter hr Hildebrands fullmäktigs, s:r Anders Falks påstående, att han under nu förordnade exekution intet skall undandölja; och enär rådmannen lade sin hand på lagboken, gaf fullmäktigen honom eden, efter han viste sin villighet. Rådman sade att han ingen halföre är hr Hildebrand skyldig blefven, utan igenom hans svårigheter, det han vill bevisa». I förbigående må anmärkas att vid Valborgmesso-rådstufva 14 Maj samma år »tillsades, att våltunnor nu strax uthängas måste, skolandes ock hafva båtshakar och stegar, efter lag, uti beredskap». Det ifrågavarande krafmålet hade emellertid tillspetsat sig därhän att vräkning var utsatt att äga rum 10 Juli, samma dag Petter Velamsson fattade det förtviflade beslutet att sätta eld på sin gård och därpå sjelf beröfva sig lifvet. Det är möjligt, till och med sannolikt, att den bebandling han till det sista rönte af sin fordne principal retat honom till dådets utförande; men å andra sidan kan ej nekas att, på samma gång detsamma vittnar om en sinnets hårdhet, som icke är ovanlig hos den som länge lidit eller ansett sig lida orättvist, det ock förråder en hög grad af hämdlystnad, som visserligen var riktad mot fordringsägaren. men i stället blef mest ödesdiger för helt och hållet oskyldiga medmenniskor. För Hildebrand och hans fullmäktig åter torde, hvad som inträffade, möjligen hafva ledt till en erinran därom att, i många fall om ej i de flesta, »snålheten bedrar visheten». Såsom vanligt vid dylika händelser spredos äfven nu mer eller mindre orimliga rykten angående den timade eldsvådan och dess upphofsman. Sålunda förmäles i borgmästaren Ernst Papes register i Arboga arkiv, efter samtida originalbref från Lindesberg, att Petter Velamsson efter branden begifvit sig på flykten. I ett senare också samtidigt bref omtalas, att han samma år (1688) blifvit »ertappad». Om det varit någon sanning i dessa rykten, så borde väl Lindesbergs rådhusprotokoll någonstädes vittna därom, men så är icke förhållandet. Det förut (sid. 220) meddelade protokollsutdraget för 2 Augusti vitsordar däremot att delar af mordbrännarens döda kropp återfunnits bland ruinerna af den af honom antända gården. uaido lemningar vidare behandlades, omtalas i ett följande protokoll sålunda: »Anno 1688 den 3 Scptember hafver efter högloflig k. Hofrättens resolution af 25 Augusti sistledne och därå följde h:s exc:s högvälborne hr baron och landshöfdingens ordres af den 1 hujus, uti borgmästare och råds närvaro, skarprättaren Anders Andersson Frimodig upptagit och till skogs fört de reliker, som igenfanns efter Petter Velamsson af dess lekamen och kropp: såsom af hufvudet öfre och nedre käftarna, magen, skulderbladen, lårbenen, en arm, och hand, den andra merendels förbränd, bägge benpiporna samt ock ryggkotorna. Penningar fanns 8 karoliner och 7 tolföresstycken, som kom skarprättaren till godo. Instrumenter: en värja, gaffel och pennknif». Ifrågavarande beklagansvärda och sorgliga tilldragelse hade äfven andra ledsamma följder med sig, hvars skildrande må tillhöra en kommande afdelning.