281 härd samt i proportion däraf för hammarskatten och flere afgifter förskonas», hvilken anhållan bifölls. Men redan två år därefter befanns denna inskränkning icke tillräcklig, hvadan Bergskollegium på förnyad framställning, »sedan skogarna därsammastädes utödde blifvit», genom resolution 13 November 1718 medgaf att den ena hammarsmedjan med den däri återstående härden fick i hvarigenom brukets årliga smide minskades till 500 skeppund med 5 skepp. hammarskatt. Kort härefter eller 20 Augusti 1720 afslöts af fru Elisabet Ehrenpreus och sonen Jerlström en förlikning med ägaren af Hammarby bruk, Adam Jakobsson Leijel, hvarigenom denne blef ägare af »Djupedals ägor, belägna på Leijels hemmans grund i Bondebyn», mot en ersättning af 300 daler kpmt. Härmed hade således äfven vestra Djupedalshammaren med sin bolstad helt och hållet skattat åt förgängelsen. Angående Jerlebrukets skötsel m. m. under den tid, från 1720 till 1747, som Karl Arent Jerlström dels som ägare och dels som »direktör» åt sin moster Sara Ehrenpreus förestod detsamma, hänvisas till hvad han sjelf därom ordar i sina lefnadsminnen. Dock må här tilläggas, att genom Bergskollegii skrifvelse 29 Oktober 1722 till bergsfogden i Lindes bergslag Euchar Öüijer, godkändes det byte öfverdirektören Johan Ehrenpreus gjort med brukspatron Jerlström, »berörande det Yxebys kolbönder skola föra sina kol till Jerle i stället för Ervalla kolbönder, som underläggas Qvarnbacka faktori»; att genom en annan skrifvelse 11 November 1731 bergmästaren Peter Christiernin anbefalldes att lemna Jerlström frihet att tillhandla sig nödiga storverksträn i Nora bergslag; samt att genom Bergskollegii resolution 16 April 1736 åboarna å öfriga 24/2 hemman i Yxe by, som icke tillhörde Jerle bruk, förbjödos »att sina kol till andra verk föra och afyttra vid 50 daler smt vite för hvarje stig, jemte plikt efter lag och förordningar». Från Jerlströms första förvaltningsperiod torde jemväl böra anföras ett drag, som icke är egnadt att gifva den vackraste belysning öfver de inre förhållandena vid åtskilliga bruk, måhända väsentligast beroende på den krogrörelse, som bruksägarne på mer än ett ställe icke aktade för rof att för sin enskilda räkning hålla invid eller på sjelfva bruksbacken. Vid ordinarie hammarting i Skärmarboda 3—5 Juni 1717, hållet af bergmästaren Erik Stockenström, i närvaro af bergsfogdarne Johan Broström och Euchar Öijer, 3:ne hammarsmeds-åldermän och 3:ne mästersmeder såsom bisittare, inträffade på andra rättegångsdagen, att »mons:r Karl Arent Jerlström anklagade dess hammarsmed Mats Persson, för det han med hugg och slag samt otidiga ord honom, såsom dess husbonde, öfverfallit och sökt att mörda, insinuerandes en skrift om saksens beskaffenhet». Denna skrift, som upptager 6 sidor i protokollet, må här förbigås, likasom den vidlyftiga ransakningen med a följne förklaringar, vittnesförhör och resolutioner angående af svaranden framstälda jäfsanmärkningar mot åtskilliga vittnen, hvilka han ville anse såsom Jerlströms »brödätare», alltsammans upptagande ej mindre än 16 sidor. Det kan vara tillräckligt att anföra slutorden i denna ransakning, som innehålla, att »Mattes Persson för detta öfverfallit dess husbönder, därom fanns ingen säker efterrättelse; eljes gifves honom det elaka vittnesbörd, att han är en öfverdådig och otidig menniska när han är drucken, varandes till fylleri nog begifven, men dessemellan är han snäll arbetare».